Aftonbladet – 9 juli 1839, sida 2

OM BEDÖMANDE AF EN NATIONS i MORALITET. 1) Ibland jargomer, som. man under politisk: I saratal ofta får höra och bvilka nästan tycka: ) vara på modet hos em del af publiken, soi gerna fäller sitt omdöme om dagens och tidens I vigtigaste frågor, utan stt följa med eller känna naget af det faktiska, är i synnerhet em Frans I männer, att de äro en så omoralisk och egoistisk nation, utan sinne för mågot högre. Det kuIriösa är, att detia omdöme oftast höres juft ibland dem, som annars äro just de värsta aporna efter fransyska seder i andra afseenden. Ja! om man kommer in på ett ställe och får höra det pesteras öfver dea fransyska immoraliteten, så kan man mästan slå vad om, att de hårdaste anathemerna uttalas antingen från någon sprätt efter det nyaste parisermodet, eller också ifrån något belletristiskt soircsnille, som, om det ieke kan visa sin öfverlägsenhet i annat, åtminstone i hög grad äger dem talangen att foutera sig öfver det der dåliga folket, som måste hafva en despot att styra sig, vemedan det inte tål vid någon friheta o. s. v. Brist på religion är också något, som de stackars Fransmännen få vidkännas. När man hör detta kapitel vara å bane och den heliga ifver, hvarmed frainför allt fransyske författares lättsinnighet utdömes, vore man verkligen färdig att tro, det en del af våra fashionablaste berrar i hast blifvit förvandlade till qväkare och anakoreter, om man ej bestämdt visste, att de icke äro några verldsföraktare. För att nu icke råka i några odiösa betraktelser öfver oskiekligheten af hela denna jargon om framska nationen, 1 samma ögonblick, då man skrifver all Sverges välfärd och kning, upprättade ärak på en enda bhjeltes räkning, uian att nästan erkänna någon medverkan å Svenskarnes sida, och då man vet, att denne hjelte är Fransman, vilja vi börja med ett allmänt medgifvande, att i Frankrike, likasom annorstädes, utan tvifvel finnes en blandning af ondt och godt, af låga, egoistiska karakterer bredvid ädla och stersinnade, af ömklig snålhet, af pratoch skrytsjuka (eller, som Fransmännen kallar det, cgaseogneric) bredvid blygsamhet, allvar och uppoffring. På afståndet synes det verkligen bättre, än på nära håll, och historien, så snart hennes läsare förstår skilja obestridda facta från dagens passioner, är den bästa ledaren till bedömande af ett folks karakter. Det är egentligen sedan revolutioner, som den bittra tonen om Fransmännen uppstått; och anmärkningsvärdt är, att Nordamerikanerne blifvit utsatte för samma fördömelse, fast till en del på andra domskäl. Detta ger genast anledning att förmoda, att den fria statsförfattnimgen och de rädande politiska tänkesätten hafva någon andel i det hårda omdömet. Andra nationer finnas ju, om hvilka berättas — och med lika stor trovärdighet, som alla de förfärliga sakerna om Fransmännen —, att massan är feg och trolös och, med aldrig sviket hopp om absolution, bedrifver de mest ohyggliga och onaturliga brott, under det de såkallade högre klasserne, utan ens vidskepelsens band, öfverlemna sig åt den råaste sinnlighet och förnöter sin dag i feg lätja; att andra folk finnas, der massan, slafvisk och förfärad, är i stånd till hvarje brott på sina herrars befallning, och desse herrar, ytligt förfinade, sakna begrepp om skammen af handlingar, för Lvilka man annorstädes blir utsparkad ur sällskap med s. k. bättre folk, t. ex. falskt spel o. s. v. Med ett ord, andra folk finnas, om hvilka man vet saker af skändligare natur, än de, som ens sägas om Fransmännen. Och huru kommer det då, ait ingenting höres om deras immoralitet, under det deremot jargonen om Fransmännen upprepas bittida och sent? Ja! det! kommer deraf, att de förra nationerne med skäligen god mine böja sig under en välsignad despoti, då Fransmännen deremot länge kämpat och ännu kämpa för fria statsinstitutioner. Lyckas det att iubilla oss, det desse förfäktarel: af frihetens sak, desse förkämpar i folkens nu pågsende stora strid mot den privilegierade. minoritetens öfvermakt, desse afskaffare af enj. med sin tid obekarmt dynasti och af ärftliga företräden, desse, med ett ord, ,revolutionärera såsom man behagar kalla dem och alla andra, som söka samma mål) äro ett omoraliskt, förderfSA KJ a FO 1 SA fa a tr