Aftonbladet – 8 juli 1839, sida 3

1 Jen vil. BLANDADE ÄMNEN. SCENER UR DROTTNING CHRISTINAS SISTA REGERINGSDAGAR (Slut fr. Lördagsbl.) Så snart audiensen var slut, skyndade öfverståthållaren och grefve Tott hem till öfverståthållarhuset. Under vägen talade de ej ett ord; men deras blickar visade tillräckligt, att de förstodo hvarandra. Så snart de voro inkomna i öfverståtbållarens kabinett, utropade begge på en gång: aArffursten är i fara, han måste räddes., Vi måste på ögonblicket skrifva och låta afgå bud,, sace öfverståthållaren. Meao hvar skole vi få ett säkert bud? sade grefve Tott, chofvet är så ränkfullt, menniskorna äro så osäkra., Min löjtnant måste reza,, svarade öfverstithållaren. Han har en gång förut räddat vår furstes lif och han tvekar ej att gå i elden för honom., Elof inkallades och uwuaderrättades om det hufvudsakliga. Jag vet,, sade öfverståthållaren, aatt din furstes lif och välfärd äro dig si kära som ditt eget väl. Du måste så snar! som möjligt lemna dessa bref från grefven och mig i hans händer. Men ingen här i Stockbolm bör veta hvad kesa du tager. Säg för alla, att du ämnar resa till Westerås, att besöka din sjuke morbror. Är du väl kommen utom porr tull, så hittar du nog den södra vägen tilibaka. aDermed är ingen fara,, svarade löjtnanten skrattande. Större svängningar hafva vi fått göra i Tyska kriget., cHuru snart kan du vara färdig?, frågade öfverståthållaren. cInom en timme är jeg åter här,, var löjtnantens svar. Och han höll ord. Sin fader och sin fästmö hade han blott i förbigående underrättat, att han på ett par dagar skulle vara ur staden i öfverståthållarens ärende, szmt derunder råka sin morbror, utan alt säga dem något vidare. Snart voro hans saker hoplagda, och rustad stod han på klockslaget i öfverståthållarens kammare. Der äro brefven, sade öfverståthållaren, coch här äro några gullgossar, som kunna hjelpa dig på resan. Spara hvarken natt eller dag. Gud vare med dig., aJag lofvar, som de gamla vizingarne, sade Elof, catt icke sofva under sotad ås, förr än jag hinner Öland. Dermed stoppade han requisita på sig och skyndade till åkdonet. Klatsch bar det af. Med några af sina förtrogna stridskamrater, som delade hans landsflykt på Öland, bade Carl Gustaf denna dag varit ute på en vildsvinsjagt. Furstees spjut hade träffat det fradgande djuret i bröstet, och gifvit det ett djupt sår; men den rasande vildgalten hads i dödsångsten gjort ett förfärligt skutt och ej ob:tydligt med sina betar sårat fursten i armen. Hans vänner, hvilkas jagtspjut fulländat djurets död, kunde icke afhålla sig ilran att fälla några yttranden öfver furstens öfverdrifna mod, och bedja honom bevara sitt för Sverige så angelägna bif. Fursten svarade: adöden väntar oss alla, och lika så roligt kan det vara att falla under öppen strid, äfven ora det vore blott emot skogens stridsmän, som att tråna bort sitt lif här på Öland., Man återvände till slottet och roade sig mot skymningen en stund med att bese den nya trädgård, fursten anlagt och som vittnade så väl af den höga grad af känsla hielten ägde