Aftonbladet – 5 juli 1839, sida 2

Ida en ministere var tillskapad, som bade rgen rakt, bredvid och öfver Konungens. Otydligheten af dessa begrepp framlyser starkast deruti, att både denne Jörfattare och de öfrige, som drifvit samma sats, ändock skyggat tillbake för den tanken, att någon minskning borde ske i Konungens oinskrämkta makt att tilloch afsätta sina rådgifvare. Så länge denna rättighet existerar — och den måste finnas, så vida man vill ett ögonblick tala om monarki — så länge är ju det en barnslighet att ens nämna en egen makt, som rådgifszarne skulle äga! Skola de då, så frågar förf., icke äga någon makt? Jo, de skola äga en ganska stor makt, nemligen konungamakten. Många gånger är väl detta bevisadt; och ändock återkomma vissa af våra statsmän oupphörligt med samma inkast och samma bekymmer om ctillräcklig ministermakt! De kunna icke släppa den tanken, att all motvigt måste vara juridisk, vi hade så när sagt mekanisk; de kunrma icke höja sina tankar til ett högre, ett moraliskt band på godtycket, till den negatifva kraft, hvilken verkar oemotståndligt såsom en naturkraft — icke förbudet 28t handla efter godöycke, men omöjligheten avi så handia. Om Konungen i Sverige vill fatta ett beslut ji ett kabinettseller kommansomil, så gör han det visserligen utan Statsrådsts hörande; men (han gör dst dock icke ensam, utan måste hafva bredvik sig sin GeneralAdjutant el!er sin utrikes minister. Osh om äfwen denne skulle, tvärtemot hvad ansvarighetssystemet innebär, lemna sina medbröder i ckunnighet om hela åtgärden, så är deck åan i alla fall den ansvarige; och rxer än en fordras j:x icke efter lag, eburu man alltid antager, att alla äro ansvarige meraifier; ty de mäste känna hvarandras tänkesätt i kela omittningen af landets: polis tik. Och illa skulle man advosera för monarkismens sak, om man antoge, att den aalenastyrandex kunde få infall att så i ögonblicket företaga någonting wigtigt, att hans rådgifvare i massa icke hunne yttra sig siler ens erhålla kunskap derom. Ville han deremot med flit dölja för dem sina förehafvarden, så vore de ju i sjelfva verket iske vidare hans rådgifvare och måste lemna honom åt hans eget oblida öde. Mot det höga spel, han i samma stund begynte spela, funnes då intet annat Itgligt korrektif än nödvändigheten att bland sina undersåter uppleta åtminstone en, som lånade sitt pnamn och sin välfärd åt hans nycker. Men gifvet är, att denne ene miste, så snart händelsen blefve bekant (och en regeringsåtgärd kan väl ieke mera döljas för Konungens rådgifvare än för hans öfriga undersåter) skaffa omkring sig sju eller åtta andra lika tänkande — eller hka litet tänkande. Och det kan icke ens germa inträffa, att detta behölves först sedan åtgärden skett; ty den medgörliges, det blinda verktygets utnämning eller förordaande till embetet kan ieke ske annat än i laglig form och i Statsråd. De öfriga ledamöterne måste då genast underrätta sig, ieke blott om skälen till ledigheter och till den nya ledamotens tillsättning, utan ock om dennes personlighet och tänkesätt. Det är följaktligen otänkbart, att åtgärder, som stå i strid med samtlige ministrarnes tänkesätt, kunna, som man säger, gå deras näsa förbi och lurendräjas igenom; oeh ännu otänkbarare är, att män med sjelfkänsla och statsmannavishet skulle ett ögonblick uthärda att så behandlas. Hvarje åtgärd, äfven i diplomatisk och kommando-väg, måste således komma under den kollektiva ministerems skärskådande, om än lagen icke bjuder, att den skall der föredragas — hvarje åtgärd nemligen, som är af så pass vigt, att den förre Generaladjutanten eller Utrikes ministern, den med de öfrige mimistrarne lika tänkande och af dem kände, anser mödan värdt att deremot göra en invänning. Allt ordande om den skiljaktiga formen för beslutens fattande och giltighet i ena eller andra fallet lärer således vara ett fullkomligt tomt ordande, så snart man antager, att rådgifvarne äro män, som bemöda sig om nationens förtroende och äga det. Antager man åter, att rådgifvarepersonalen är ett lappverk utan ledande principer, en på höft sammanföst samling, som lika litet frågar efter hv:randra, som efter någonting annat, och som kan partielt ändras, decimeras, kompletteras, utan att det hela gör sig reda för något hvarföre, då har fe PP 0 ss mes ER Ala AA a AA