Aftonbladet – 3 juli 1839, sida 3

IUuiten. DIUtlipen Uppiradac sSjellva DHjorner som till en början sprang på en af kläde upp stoppad karldocka, hvilken han sönderslet itu sen stycken, och vände sig derpå mot lejone! som flydde. Björnen förföljde, men fick et slag af lejonets tass på ryggen, så att hen stark vrålade, hvarpå han hoppade upp i ett badka och badade sig. Såsom förestältningens allego ri skulle beteckna Nordens öfverlägsenhet öf ver Södern, vann föreställningen ett stormand bifall, äfvensom den påföljande ringränninger hvarvid segraren erhöll en af hoffrökrarna upp hängd perlkrans, åskådades med mycket nöj utaf mängden. Endast grupper af äldre perso ner stodo bär och der allvarsamt och med be kymmer i ansigtet, samtalande om den kost nad, alla dessa onödiga lustbarbeter orsakad riket. Till balen var hela hofstaten utklädd såson herdar och herdinnor. Drottningen dansade sjel ett par dansar, och gick för öfrigt omkring oci samtalade med sin vanliga snillrika artighet me alla gästerna. Likväl lågo då och då dystr moln på hennes panna, och stundom förföll ho; i en djup tystnad, hvarunder hennes skarpa ö gon sköto blixtar, som alldeles förskräckte d spejande hofmännen. Inom hofvets atmosfie tycktes äfven en betydlig förändring hafva fö regått. Grefve Magnus de la Gardie, han son förut varit solen för hela planetsystemet, be. märktes nu knappt af drottningen, ehuru bar erhållit tillstånd att åter visa sig på hofvet ef. ter sin onåd, och hans gemål, prinsessan Mari: Euphrosine, bemöttes med en frårstötande köld Äfven Bourdelot erfor blott en kall böflighet då Drottmingen nigon gång vände sig till he. nom, Deremot voro grefve Tott och Spanska ministern Pimentelli de iyeklige, öfver hvilks hofvets solglens rikest föllo. I synnerhet tala. de hon mycket med den sednare, som med er högst poetisk vältalighet beskref de södra ländernas skönhet, deras eviga sommar, deras tjusande himmel, och det glada lif der fördes a! dem, som, fria från göromål och bekymmer. kunde egna sig åt konsternas dyrkan. cJac, utropade drottningen med förtjusning, cen gång skall väl också jag se dessa herrliga paradisiska trakter och erfara, om man sagt för mycket el. ler för litet derom. Men tiden dertill bero på mitt eget val, och ve den, som vill tvings mig till något beslut i förtid, det skall icke bekomma honom väl. Dermed reste hon sig och gaf tecken till sällskapets uppbrott, under det i hennes amsigtsdrag ett sådant uttryck hvilade, att en isköld genomfor de flesta af de omgifvande herrarne. En dyster aning intoz församlingen, och sent på qvällen utspriddes ryktet, att flera arresteringar förefallit. Följande morgonen satt drottningen ensam i sitt kabinett på slottet. De som sett henne i sin grannlåt förliden dag, skulle förvånats öfver hennes vårdslösa drägt. Klädningen var ej påtagen utan smak, men satt högst vårdslös och den så väl som halskragen var öfverstänkt med flera bläckfläckar. Lika vårdslöst var äfven håret ajusteradt; det såg ut som kazamen högst flyktigt gått öfver detsamma. Men föga toilette behöfdes i sjelfva verket för den, på hvilken naturen sjelf tryckt majestätets stämpel. Den höga pannan, de blixtrande blå ögonen, den romerska näsan och den skönt formade munnen kommo hvar och en att glömma hennes låga växt och sneda axel. Denna dag tycktes hennes annars så lugna ansigte vara oroligare än vanligt, och den ena häftiga lidelsen efter den andra dref der sitt spel. Bordet, vid hvilket drottningen satt, var öfverströdt af böcker och papper, af raångfaldigt inmehåll, och hvilka lågo i en viss humoristisk oordning. Så hade Plato fått till granne Rabelais satirer, den allvarsamma Grotius måste tjena till underbädd för Bocaccios flyktiga noveller, hvaremot Tacitus och Corneille fredligt delade ett hörn af bordet bredvid hvarandra. Framför drottningen lig em volum af Cartesii filosofiska skrifter, i hvilia hon läste en stund, men, som det syntes, myeket tankspridd, emedan hennes oroliga blickar irrade hit och dit. Slutligen tillslöt hon boken och började för sig sjelf följande monolog: cAtt tvilla anser således min oförgätlige 1arare såsom det första vilkoret för vishetens ernående. Är det så, då måste jag otvifvelaktigt en gång blifva ganska vis. Hvad trodde jag ej för några år sedan, och hvarpå tviflar jag icke nu? Det wvärsta är att jar härjar