Aftonbladet – 2 juli 1839, sida 2

de arbetade troget på ungdomens uppfostring i hat mot apapperskonstitutioner, och revolutionära tänkesätt och cjakobinisin, och alla de landsplågor, hvarå en färfårlig nomenklatur blifvit uppfunnen under striden. Dessa förtjenster voro uaock större än all vitter renlärighet och måsta belönas. Det är temligen kuriöst att betrakta Akademiens olika acgång och lysande, under olika epoker. Under Gustaf III:s och Gustaf Adolfs nästan godtycklige välde, medan ledamöterne ännu togos på alifvets höjder) eller egentligen bland hofmän, och de blåa banden voro regel, men Kellgrenarne och Leopoldarne undantag, med ett ord under en epok, då af Akademien knappast borde väntas ennat än kompletta hofmans-bedrifter; då talade hon dock ett rätt frisinnadt oeh värdigt språk. Ingen undrar, att förtjusningen stundom öfverflödade; men det skedde alltid i anständiga, icke orimliga eller bombastiska ord; smickret gällde mera den höge beskyddaren, den krönte vitterhbetsidkaren (medbrodren, vore man snart frestad att säga). Då Rosensteinar, Leopolder, Keligrenar skrefvo sina smickrande btef, framlyste alltid, bredvid kärleken för mannen, en ädel frisinthet i fråga om saker, om politik, -om regeringsåtgärder. Detta gick, som man vet, så långt att cHertigen Regenten, anade en sorts jakokinism inom Akademien och för en tid satte henne ur verksamhet. Kom så en tid, då nationen tillkämpade sig liberala institationer och yttrandefrihet, då dessutom sjelfva de blåa banden betydligt undanträngdes af obetydliga personer, som inkallades blott under titeln af vittra, då, med ett ord, man hade skäl att vänta en ännu högre frisinthet inom det vittra institutet; och det var just signalen till en äckligt krypande och låg ton, till ett orientaliskt blomsterspråk, till rökoffer, för hvilka Akademien i fordna dagar skolat rodna. Det vildaste ultraistiska gqguandmeme inflyttade i Akademien och har besegrat alla betänkligheter, som tyckas hafva bordt uppkomma ur gammel fiendskap och förbittrade strider. Man läse blott vissa bitar i Polyfem och Fosforos; och maan skall stå alldeles handfallet förvårmad, utt en Atterbom någonsin kunnat påtänkas till Adertonman, och nästan ännu mer att han velat blifva det. Orimligheten upplöses endast på det sätt, att man tager hens och Akademiens politiska siälafrändskap i betraktande, Akademien anser sig numera endast såsom en institution, ämnad att hålla emot amouvementet; och eho som med händer och fötter vill hjelpa till att hålla emot, han är välkommen. Gamla strider, gamla dödliga förolämpningar glömmas då. Det omöjliga blir möjligt; och Svenska Akademien skall snart blifva ett Fosforist-institut. orm ässersr——— —!L mtr ar AA re Tr YR RV ÅA mm RATAS DV