Aftonbladet – 2 juli 1839, sida 2

va uppstatt genom namniörvoxiing med en annan person vid mamn Daren, som begått stöld och rymt, men blifvit ertappad. Fångvaktmästaren Kihlström sitter ännu i häkte, men något förkör lärer intill gårdagen icke med benem blifvit hållet sedan Tisdagen i förra veckan, oaktadt ham begärt få afhöra flera vittnen till sitt försvar. Han har presenterat en borgen för sin person, som lär vara undertecknad med 50 mamn, ech deribland Ordförandens i Södra Kämnersrätten; mea denna borger bar ej blifvit antagen. ERNA EEFRNIVNNS ROMA LSNENRNETE OSEEKASER Atterbom och Grafström. För några år sedan, vid en stor religiös ceremoni i Peterskyrkan, tillsporde Marforio sin vän Paschino, huru han skulle bära sig åt, för att slippa in i kyrkan. Gör dig blott till kättare,! svarade Paschina, som såg, huru engelsmän och amdra utländingar hoptals insläpptes al det påfliga gardet. Något när samma tanke skulle nu kunna yttras om Svenska Akademien. Hade någon sagt, för tjuge år sedan, att den förste fosforisten och mystikern, jemte en al hans trognaste och mest trånande adjutanter, skuile intränga i dem heliga, exklusiva, korrekta, franska, af dem så bittert hånade Adertonmannakretser, så hade det wäl blifvit ansedt såsem ett ganska långt drifvet skämt. Akademiens känslor för den nya skolan voro aeblandade,, som man säger: först förvåning oeh undran, hvad de där fosforisterne egentligen månde v2ra för sorts djur, så ett förnämt förakt, sedan harm, så lust att qväsa (hvaraf ett vedermäle skall, på HofKanalerens och Adertoamannens anmodan, hafva blifvit lemnadt samme Hr Atterbom inför sittande Konsistorium Academicum), siutligen, då ingen ting annat befans bjelpa, den i Roms sista tider uppfunna politiken att — införlifva barbarerna med sig, sedan man förgälves sökt besegra dem. Romerska hofvets politik var imediertid klokare: det upptog sina gamla fiender, medan de änvu hade magten och betydde någon ting. Akademien har deremot icke påtänkt att upptaga sina förr, än de blifvit lika betydelselösa, ja bjelplösa, som hon sjelf. De först beskrifna känslorna, föraktst, hatet, fruktan, qväsningsbegäret, räckte så länge som Atterbom och hans falang ägde någon sympathi, något anseende hos en stor del af ungdomen; men så snart dessa voro väl slut och nationen begynte le åt fosforismen och dess idkare, då var Akademien färdig att upptaga dem. Akademien, som i sin början gick i spetsen för landets vitterhet, skulle naturligtvis slutligen tillegna sig grundprineipen för alit, hvad Svensk auktoritet heter, den att komma efter eller, som menige man uttrycker sig, ckasta jästen efter i ugnen; denna upphöjda maxim, som i synnerhet utvecklat sig under det konstitutionella statskicket och numera skulle kunna antagas som valspråk i riksklämman. Desutom hada Akademien en särskild bevekelsegrund: fosforisterne bade visserligen för sjelfva sina vittra bedrifter och läror fallit i anseende; men detta fick sin dödsstöt genom deras politiska tänkesätt. De stridde mot all rationel och liberal tydming af våra grundlagar; de kämpade väldeligen godtyckets och den krassa aallena,principens kamp mot det konstitutionella och parlamentariska styrelsesättet;