Aftonbladet – 26 juni 1839, sida 3

la, och heitan var sa stark, all de mast nastan aildeles afkläda sig. De väntade sedan månader slutet af sitt öde. Jag förkunnade dem deras benådning, med undantag för 13, som måste afrättas. Sedan jag beredt de sisträmnde på deras öde, förkunmade jag dem den lott, som väntade dem; alla kastade sig genast på knä och tackade Gud för sin förlossning från denna jemmerdal, medan de benådade endast förmådde framföra djupa snyfiningar. Jag har aldrig sett en sådan scen.n Resa i Persien och Kaukasus af Kapten Wilbrahaom. (Slut fr. Girdagsbl.) En Rysk embotsman. Sedan jag helt och hållet satt mig i ro i Tiflis, började jag deltaga i stadens sällskaper, alltid säker att i flera hus finna en god middag och ett bjertligt välkommen. På eftermiddagen var man rätt glad att träffa sina vänner, och som middagen inföll tidigt och några publika nöjen icke funnos, kämde jag ofta samma behof. Många af dem, hvilkas hus jag besökte, voro främlingar, som bilda en betydlig del af Ryska embetsmanna-korpsen. En äfventyrare, som betitlade sig sjelf för en baron Dieskau, och hade den oförskämdheten, att bland Afgahnerne gifva sig ut för en Engelsk adelsman, samt att på denna uppgift tillnarra sig pengar, uttryckte sin önskan att göra min bskantskap, hvilket jag naturligtvis afböjde. Han är imedlertid anställd i Rysk tjenst, sannolikt för sina mandater i Afkagnistan, och hvar och en, som varit I Indien, orsaker till hans aflägsnande derifrån må hafva varit hvilken som helst, antages af baron Rosen i Rysk tijenst. Nicolaus och ett drag af despotism. Vi hade icke väntat länge, då en dörr öppnades och Kejsaren inträdde, emottagen af Generelguvernören Orloff, general Alderberg (Adlerberg?) och ett balft dussin adjutanter. Ryssarnas påstående, att man bland tusen pergoner utan svårighet urskiljer Kejsarens, är verkligen icke öfverdrifvct. Hans figur är befallande och hans ansigte utmärkt; kans längd går till näre 6 fot, 2 tum, och hans anletsdreg förena regeibundenhet med stränghet; bangs leende är utmärkt integande, men den höga pannan, den korta och böjda öfverläppen, eamt en snarare liten än stor mun, ger honom ett utseende af hårdhet, då han är allvarsam. Hans naturligen hvita hy har nu blifvit brumskad af en sydlig sol, men pannan som varit betäckt af hatten är hvit som marmor, hans blå ögon äro lifiiga och uttrycksfulle, och en smal mustach ger honom ett soldatlikt utseende. Hans Maj:t bar en fullständig generalsuniform, skild från de ardra blett genom ordensdekorationerna. Under det han passerade cirkeln af de församlade, adresserade han några ord till hvar och en, som af baron Rosen presenterades, och hans beteende emot Asiaterna var isynnerhet utmärkt vänligt. Snart kom äfven turen till mig att bli presenterad. Sedan Kejsaren erinrat, att jag varit med vid kavallerireryn i Wosnesensk, frågade han mig åtskilligt rörande Persiens tillstånd, och berättade, att han: sett den presumerade tronarfvingen i Erivan. Derpå gjorde han mågra observationer angående drottning Victorias uppstigande på thronen, samt hänvisade mig i afseende på detta ämne till grefre Orloff, och begaf sig till min granne Suvaroff. Då dennes namn af generalguverBören uppropades, anmärkte Kejsaren genast, att han icke kunde fördraga att se en sonson af Suvarof Italiski i annan än militäruniform, hvarpå min granme ej hade annat att göra, än att kyssa Kejsarens hand och nolens volens blifva soldat. Denna godtyckliga förändring i en menniskas belägenhet förtröt mig så mycket mer, som mannen sedan många är tillbaka följt en hel annan väg, och tilläfventyrs icke hade någon böjelse för militärlifvet. En kejserlig middag. Vid bestämd tid fann jag en temligen talrik samling i matsalen omkring 40 till 45 personer, nemligen de af asiatiska böfdingarne, generaler och furstar, samt ätskilliga civila embetsmän. Kejsaren ankom snart, klädd i generals släpuniform. En ny riddare af S:t Anneorden infördes och omfamnades, enligt ordens föreskrifter, af kejsaren; som generalen var en liten, trind figur, föll scenen något I det löjliga. Kejsaren frågade mig, om jag varit närvarande vid revyen samma dag, och då jag dertill jakade, beklagade han, att han ej biifvit mig varse. Jag undrara, sade han, att jag ej bemärkte er vackra uniform; mena, tillade han Jeende, sätt mig i spetsen för mina trupper och jag har icke öga för någonting annat. Den vanliga aptitssupen gick nu omkring: kaviar, anchovis och bränvin, och omedelbart derpå begaf man sig till borpet. Jag märkte, att Ryssarne af gamla skolan voro plägsederna strängt tillgifna; de unga smakade ej på bränvinet med åtföljande aptitsmedel. Vid bordet placerades jag af grefve Orloff mellan honom och öfverste Rauck, en Preussare, som flera år följt kejsaren på hans resor. På hans andra sida satt kejsaren sjelf, och till höger om generalguvernören, hvilken, såsom värd, innehade öfversta platsen, sutto åtskillige Asiater af hög rang. En notis om verkliga styrkan af ryska väldet i de kaukasiska provinserna lemnar följande stycke: Framför oss låg fästet Vladikavkas, På ruinerna af ett gammalt slott. En betydlig styrka är här stationerad, endast för att tjena till eskort åt posten öfver den osäkra slätten vid Kabarda. Stora posten, som anländer en gång i veckan från Petersburg, följes af hundra man, samt någon gång af ett par fältpjeser. Lätta posten, som äfven går hvarje vecka, eskorteras af en kossackpatrull, vanligen följd af ett infanteridetachemang, emedan Tscherkesserne mer frukta en enda infanterist, än ett helt dussin Kossacker. Ardonskoi är ett af dessa små ryska fästen, som