Aftonbladet – 26 juni 1839, sida 3

på den lörlamande verkan al een administrativa centralisationen och af regeringens förmynderskap öfver industriella företags utförande, hvilket icke äger rum i Nordamerika och England. ee Ön Norrfolk. Enligt en uppgift i Hr Statsrådet Grefve Löwenhielms bekanta bok, har man wid nästa riksdag att förvänta ett förslag till straffkolonier eller fångars deportation. Detta ger oss anledning att meddela nedanstående artikel ur Augsb. Allgem. Zeitung, vid hvilken vi blott vilja göra den erinran att äldre underrättelser om straffkolonien på Norrfolksön förmäla, att ex god del af fångarnes vildsinthet bör tillskrifvas den hårda och godtyckliga behandling de måste undergå, hvilken åter ej gerna kan uteblifva, der fångstyrelsen genom det afskiljda läget är fri från nästan all kontroll, anser uppehållet på stället nästan som en förvisning, och lätt förledes till hårdhet af begäret att godtgöra sig genom någon pekuniär fördel af de förvistes arbete. eErfarenketen — så lyder ifrågavarande artikel — lärde snart, att Englands straffkolonier behöfde en serskild ort, till hvilken man kunde förvisa de oförbätterliga brottslingarne, så vida man ej mot den stora massa af brottslingar, com kopade sig i Nya Holland, ville använda de blodiga lagar, dem nyare tider ej mera tillåta. Engelsmännen upprättade derföre ett etablissemang på ön Norrfolk, belägen midt i Söderhafvet, omkring 4000 eng. mil från Nya Holland, och vidt aflägsen från hvarje amnat land. Denna punrkt i oceamen är en af de skönaste orter i verlåen, men äfven en af de obekantaste, emedan man vidtagit utomordentliga försigtighetsmått att helt och hållet isolera dem, för att betaga brottslingarne allt tillfälle att rädda sig från. detta helvete på jorden. Mar har snart sagdt irgen anren beskrifning på ön, än den, som blifrit lemnad af general-vikarien vid katolska missionen i Australien, pater Ullathorne, en Irländsk prest, hvilken guvernören i New-Sudwales tvenne gånger ditsändt, för att bereda dödsfångar, och det som följer är ett utdrsg ur hans berättelse. Ön Norrfolk har omkring 20 eng. mils omkrets och skyddas af branta stränder mot hafvet. Bergon hvaraf den består, äro liksom flätade i hvarandra och uppstiga trappvis mot den gråa basen Pit:, som höjer sig midtpå ön. Grunden är vulkanisk, men lava och basaltmassorne äro ända från spetsen af Pit till djupet af dalarne betäckta med ett djupt lager af fruktbar jord, och sjelfve remnorpa nära en rik vegetation; isynnerhet ser mam Nyselandsiinet utspringa från hvarje spricka i basaltklipporna, hvilka likt en vall omsluta ön. Mot sydvestra sidan sänker sig landet långsamt och bildar en slätt, som mot vågorna skyddas af en korallbenk, hvilken drager sig rundt kring hela ön, men blott på detta ställe uppstiger ur vattnet. Det var här fregatten Sirius strandade, som bragte de första deporterade till Nya Holland. Midt emot denna slätt ligger på ringa afstånd den lilla ön Phillip, hvars vegetation ej är så rik som Norrfolksöns. Denna lilla ö tjenar Engelska krigsskeppen till skydd, emedan Norrfolk ej har någon hamn, och skeppen, så länge de här dröja, måste förblifva under segel och hvarje natt aflägsna sig ifrån stranden, för att undgå faran af strandning. Man kan ej landa på ön annorlunda än medelst lätta båtar, som kunna befara den trånga kanalen mellan korallklipporna, hvilka bilda svåra bränningar, som ofta hindra äfven dessa båtar att nalkas landet. För öfrigt är stranden alldeles otillgänglig utom på den slätter motsatta sidan, der den så kallade kaskadbajen bildas af en remna i basaltklippan, men hvilken genom en basaltbank åter är helt nära tillsluten, så att blott skickligt manövrerade kanoter kunna komma derigenom. Naturen har således fullkomligt förberedt ön till ett fängelse, och mersklig försigtighet har gjort allt hvad den kunnat, för att fullända verket. Ingen får vistes på ön utom uppsyningen öfver fångarne och intet skepp utom krigsskepp nalkas henne, derest ej oundviklig nöd tränger. Och likväl, oaktadt dessa försigtighetsmått och den stora aflägsenheten från allt land, har det ofta händt, att förbrytarne begifvit sig ut på små flottor eller ökstockar, dem de hopslagit på den korta tid, som fått förflyta mellan deras rymning ur fängelset och deras inskeppning. Under denna tid hålla de sig merendels förborgade i hålor och småskog, der man stundom kommit öfver dem och funnit dem i fullt arbete, försedda med ett litet förråd lifsmedel och några krus valtem. Deras trängtan efter friheten är så stor, att de icke draga i betänkande att förtro sig åt den minsta ökstock, och icke sky någon fara, för att vinna den. Stundom har det lyckats aem att bemäktiga sig guvernörens båt, men gemenligen hafva de åter blifvit uppbragta ef de fartyg, man skickat efier dem. En gång tillintetgjorde de likväl alla försök att upphinna dem och ådagalade, huru väl de förstå att begagna hvarje omständighet, som kan göra flykten möjlig. Koloniens New-Sudwales botaniker hade för några dagar uppslagit sitt tält på ön Phillip, der han ville egna sig åt vetenskapliga undersökningar. Några fångar, som fått kunskap derom, summo dit öfver, bemäktigade sig hans lifsmedel, drogo honom ur tältet, af hvilket de gjorde ett segel för hans båt, med hvilken de reste sina fårde. Soldaterna, som sändes till ön, för att gripa rymmarne, funno den stackars botanikern kringirrande alldeles nar ken, och sågo vid horizonten af hafvet hans tält, rg det bästa uppfyllde sin nya tjenst såsom Sege På en del af ön sammanfläta guavanoch citronträdet sina löf och frukter, och högstammiga ormbunkar täfla i skugga med solfjäders-palmen. Då man besöker förnaktarhusen vid avånestiven,