Aftonbladet – 26 juni 1839, sida 2

VUIINUI IUUG UM IVRV Mm VUVI Jef Idlgu SILVIUHNIPAUIT, som eljest skulle stå på bar backe. Hvilken omätlig utsigt erbjuder icke denna enda gren åt landtmannanäringen? Ullkulturers allvarsamma bedrifvande i Sverige är icke så mångårig. I många provinser är den ännu i linda. Hvarföre? Ty förbrukning i stort felas. Hittills har brist på fabriker bindrat ullkulturen, och brist på ull åter verkat menligt för fabriksamläggningar. Men båda delarne äro i ömsesidig utveckling. Låt detta fortgå. I Lät landtmannnn kunna afsätta sin ulltill fabriken Imad fördel. Låt bonom finna större vinst i att öka sina hjordar, än att öka sina bränvinskärl. Låt ullen blifva en lika kurant vara, som nu bränvinet (och dithän måste den nu pågående nykterhetsreformen slutligen leda). Då skola vi se en annan och varaktigare välmåga utveckla sig, än den som nu utbreder sig från pannorna, en välmåga som är det helas på samma gång som det enskildas. Man talar mycket om att öppna nya hielpkällor, om bränTI winskällam torkar. Här är en, som icke synes blifva den ringaste. Och alla dessa nya hjelpkällor skulle man igenstänga och alla dessa utsigter till ett bättre skulle man låta försvinna endest för det ett par tjog handlande skulle blifva några tusen Rdr förmögnare, och endast för det att ds herrar, som slita finare kläder och derföre rätt väl kunna ha råd att betala dem, skulle få sitt kläde för bättre pris! Sannerligen! Den som kallar detta, liberala ideer, måtte ha sina egna begrepp om patriotism och liberalitet. Det smakar nästan väl mycket af herresinne och kast-anda. cMen, invänder man slutligen, allt detta må vaera så sent det vill, det är likväl endast snömos; ety ett står fast: Herrar febrikanter hafva nu i sin amakt att beskatta oss så högt de behaga. Vi unna dem visst allt godt, men de måste låta pruta amed sig. Det måste ändres. Detta kan endast ske aderigenom, att utlandet får afsätta hit fabrikater. Det är ännu icke bevist, att med måttlig tull och esträng bevakning fabrikerna ju här ganska lätt ckunna konkurrera med utländningen och ändå chålla sig uppe, blott de ville uppdrifva sin skickelighet. Deri ligger just hufvudkmuten. Det är alldeles icke afgjordt, det som Tit. i sitt förra eresonnemang trodde sig ha bevisat, att utlandet eskulle öfverproducera och nedtirycka oss, blott våeta fabrikeanter ville göra sig besvär.c Betta leder oss till vår andra thes, som vi i det föregåeade lofvet skärskåda: 2:0 Såsom vilkor för en ufri konkurrensa måste för det andra antagas, att de konkurrerande länderne stå någorlunda al pari så väl i priset på kapitaler, som i priset på råämnen; ty i annat fall skall ovilkorligem den svagare kenkurrenten gå under. I Låtom oss betrakta den Svenska och utländska fabrikantens ställning i dessa hänseenden. 1 SyveI rige kosta kapitaler ännu 6 precent, och äro ändå I svåra, ja stundom omöjliga att sammanrbringa. Mot inteckning i jord; kunna penningar fås, men till entrepriser sällan. Orsakerna ligga klara, vi beköfva ej påpeka dem. Om det verkligen vore så liten konst att anlägga fabriker, hvarföre försöka sig så få på denna väg? Hvarföre lägga så många, som ega kapitaler, dem nästan allmänt i jordegendom, som ju sällan gifvrer 6 procent? Saken är öriket Lägg först ned en 40 å 12,000 R:dr i fabrikens uppsättning. Inköp sedan lager af råämmed för en 30 å 60,000 Rdr. Håll vidare i flera månader fabriksarbetarne, innan ett öres inkomst ioflyter, och då du ändtligen börjar få ett leger, utborga detta på 6, 9 till 42 månader såsom du nödvändigt måste, för att få det betaidt. Hvad kosta nu de kapitaler, som du sålunda ligger borta med? Svar: sex procert. Och när du sedan börjar få någon ersättnimg; hvad kostar det oaktadt hela summan oupphörligt, som du lagt i företaget? Sex procent. Huru många kunna väl i ett så penningfattigt land som vårt ingå i dylika företag? Norrköping t. ex. visar, att seden någre kommit sig före, går det lättare. Men är Norrköping Sverige? På hvad punkt står det ännu t.ex. med klädesfabrikationen i proviöser, lika rika som Ostergöthland? Är det rimligt att under sådana förbållanden tänka på konkurrens med länder, däer penningen kostar 4, ja 3 procent, der kapitaler finnas i öfverflöd och krediten är en så lätt sak att vinna? Dernäst märka vi priset på råämnen. I Norrköping och Stockholm med förträffliga ullkontor går det under nuvarande privilegiisystem för sig, att uppkomma som fabrikant. Men bur står det ännu till i det öfriga Sverige? — Något är t.ex. i Skåne gjordt genom ullmarknader och enskilda godsegares nitälskan för fårafveln. — Tvenne fabriker ba uppstått, ännu begge i sin början. Med hvilka svårigheter måste icke dessa kämpe, innan ännu ullkulturen kommit i gång och priserna blifva någorlunda modererade? Och så ungefär i det öfriga Sverige. Kan man ännu: med 850 procents högre pris på råämnen tänka på konkurrens med utlendet, som dessutom har allt ordnadt och rangeradt? — Hvilken tull skulle väl fixeras, om under dessa förhållanden fabrikerna skulle hålla sig uppe? — Är det månne fabrikanternas skull, att i vårt land penningpriset är högt och råämnet dyrt? Ar icke detta något, som småningom mäste afbjelpas? Och skulle det vara klokt handladt, att, i stället för att afbjelpa, nedrifva allt hvad som är i uppkomst, bloit för att skaffa oss herrar konsumenter några Rör bättre pris på hvad vi behaga förbruka? Ännu en omständighet måste vi anmärka: I utlandet ega Handelshusen ganska ofta fabriker sjelfva. Hvarföre spekulera icke Svenska köpmän i samma väg? Tvifvelsutam derföre, att det är vida beqvämare att yrka tullförfattningars upphäfvande än att sjelfva anlägga fabriker. Låt detta begynna blifva lika allmänt hos oss, Som t. ex. i Tyskland, åt köpmännen börja lika allmänt anlägga klädesfabriker, som de pu drifva bränvinsfabriker, då först kan det blifva tid att börja tala om för böga oriser på Svenskt kläde, om afri konkurrense och indring af tullförfattningar. Slutligen vilje vi upptaga den anmärkningen, att len afria konkurrensena skulle blifva en sporre på