Aftonbladet – 26 juni 1839, sida 2

anspråk likväl att vara hvarken statsekonom eller egentlig konnoiseur i frågan: De må blifva endast det vanliga sunda svenska förståndets; och ham gifver den ropandec och hvarje syensk man lof att gerna vederlägga dem, om de det gitta, med så segrande bevisning, som någonsin är möjlig att åstadkemma. 1:0 Såsom vilkor för en afri konkurrensa måste väl först och främst antagjas, alt de konkurrerande länderme lösa på de prohibitiva banden jemt lika mycket, så ett 1:0 hvad som är tillåtet till införsel i det ena lardet, äfvenledes är det i det andra; 2:00 tullafgiften i det ena landet är lika med tullafgiften i det andra. När vi Svenskar kunna skicka ut våra fabrikater till England, Tyskland, Belgien etc., visse att de 4:0 emottagas och att de 2:0 tagas emot under samma vilkor och med samma tullafgift, som vi skulle emettaga deras, då vore alltså den första stötestenen för det utlofvade tusenåriga riket undanröjd. Mem antagom, att det ta allt skedde, att höga vederbörande komme öfverens om em fri komkurrens på dessa vilkor. — Ett af de två måste vål då inträffa, antingen befunnes utländringen styfvare i ryggen än vi ech öfverprodueerade, undersålde och nedtryckte oss, eller vi honom. I förra fallet, skulle ju antingen den näringskälla, som vi hemta af fabrikerna, rent af uttorka och vi nödgas utsända, icke våra varor, ty deraf ega vi tyvärr icke särdeles mycket till utbyte, som sakerna nu stå, utan våra penningar för förnödenheter, som förbrukades här hemma, och således vent af åstadkomma ett misus på hendelsvågen, hvilket girge alldeles förträffligt, så länge vi hade godt om mynt, mer sedan komme surt cfter. — Ty det får väl antegas som ett axiom, Forsell ock alla statsekenomer i verlden må säga hvad de vilja, att, ju mera man gifver ut af hvad man har i pungea utan att med arbete eller produkter kunna inbrirga motsvarande valuta, desto mindre har man igen —; eller ock skulle vi för att hålla fabriksnäriegarme uppe nödgas så småningem stegra vår tull, hvilket naturligtvis åter bade till följd, att utländningen i samma mån stegrade sin — ty att har af idel barmhertighet skulle hålla sin nedtryckt för att få kunna kafva den äran att ckonkurrerac med oss utan att öfverflygla oss, läter ej gorna an-: taga sig. Följden af utländningens större ryggstyfhet blefve således antingen, att våra fabriker skul-. le stå på er hals, eller ock tullen stegras till dess vi ånyo hunnit till något, som till ramg, heder och värdighet vore ungefär lika med totalförbud med !i thy åsföljande smugglerisystem.c Hvad vi på experimentet vunnit torde bli några dussin 4100,860 Rådrs förlust, sem visst för ögonblicket hunde hafva skaffat oss, komsumenter, ett godt pris, men som det torde blifva lika så svårt att cåtereröfrax inom våra landamären, som det blef att derinom cåtereröfra Finland. Vederlägge detta den som kan! — I sedeare fallet, eller owa det rimligtvis kunde antagas, som väl först lärer inträffa den dagen då icke den fria konrkurrensens, utan kiliasmens tusenåriga rike kommer hit till Norden, att vi kunde öfverproducera utländningen, så blefve ju, i omvändt förhållande, resultatet precist detsamma, ! endast med den skilnaden, att då vore vide på experimentet visnande. Och vi kunna sitta der och vänta så länge, tills det inträffar. Om detta resonnemang just icke är statsekonomiskt, så gör det doek anspråk på att i allmänhet vara pågorlunda förnuftigt; ech det skall verkligen; bii intressant att få se vederläggningen. Men, svarar man oss, mi missförstår helt och: ahållet hvad vi mesa med afri konkurrevsct; meniagen är icke, att vårt land skulle konkurrera med autlandet på det sättet, att vi skulle försöka upp-; abringa vär fabriksproduktion ända till utförsel. aDetita blir oss i evighet omöjligt. Vi vilja endast cinsläppa utiandska fabrikater, för att någorlunda, anedtvinga fabriksprissrne här hemma. Skicka nåcgot ut är icke ait tänka på. Tullen skall jemna j cförhållandet melian de utländska fabrikaterna och cvåra egna. Dit biott vilja vi hafva deta Alldeles! — Men i sådant fall måste ju tullen fixeras antingen låg eller hög. Antagom den så låg, att smugg; leriet ej lönar sig. Nå ja! kunna då våra egna fabrikanter utveckla sådane resurser, att de, med ör. j vervigten af denna jåga tull, förmå hålla utländi ningen stången under det de här hemma genom ) komkurrersen utifrån nedtryckas, det vill sägs, gå ned sill priser, som uppkomma icke blott genom äflan sins emellan, utan ock genom täflan utifrån ) med hvad sannolikhet detta kam antagas, skola vi; straxt visa) — då vilja vi medgifya, att det kan bära sig. Men posito att de ej det kumna. Då nåste ju för öfversvämniogen utifrån fabrikerna gå ) under. Amnmagorm åter hög tull, tillräckligt bög för utt skydda oss sjelfve. Nå ja! vi få då se, om vi cke snart nog äro åter inne i samma smuggicrisystem, som just skulle uudvikas. cMen, säger man åter, vi vilja hafva geda priser. (Vilja fabrikanterne icke hålla sig uppe, så må de gå under. Derpå hvarken vinner eller förlorar dandet. Vårt lamd passar ej till fabriksrörelse.j. Meremot ega vi nog af råämnen, så nog deraf, att vi genom mängden af dessa, som vi utföra, fullt : ut göra 03s skedeslösa för hvad vi införa föräd-! ladt. Alldeles förträfligt! Oeh om vi kunde skafa bort ella utlämdska tullar ock blott behålla våra gna, och utländmingen ville göra så väl och låta j ss taga vår skada igen för hvad vi ej sjelfve fabriera genom att beskedligt hemta våra råämnen är hemma, så vore det ännu förträfligare. Men y värr stär det gärdeles klent till med våra råäm-d ens utförsel. Detta påstående tro vi att Afton-jd ladet sjelf medger oss, äfven om det för öfrigt ic-) VY r F AR -— --—-— VV e delar våra åsigter. Och det kan blifva med tien ännu sämre, om vårt enda fabrikat i stort: ränvissbränmingen skall fortfara att icke blott upp-Y luka ell anman fabrikation, utan ock förstöra alllo rbetskraft. Det vore just en ypperlig mesyr, attir äppa in utländska fabrikater, nedligga våra egnajd briker eller tvinga dem att falla, och samt och fs yerRerligen stora och små slå oss till att brännajk ch dricka ut det sjelfve, lull lull! under det vilk ka Tuckan vira nandger för att få nårsat att haf. I uu