Aftonbladet – 22 juni 1839, sida 2

Idrefvo sitt spel inom de vackra frasernas och Ide konstitutionella ordensc magiska cirkel, samt TIhuru mekten nyttjade dessa bländverk såsom en Italisman, för att dermed småningom belästa sig ljust emot utvecklingen af det nya samhällsIskicket. Dessa illussiorer äro nu lyckligtvis lförsvunna, och folket vet i allmänhet temligen I väl att uppskatta, huru mycket fraserna och Iblotta orden äro värda. Inträdet uti det andra stadium, i hvilket vi Inu befinna oss, betecknas af ett hos oss sedan Tlångliga tider elldeles nytt fenomen, nemligen Jatt folket sjelf, den stora massan, som hittills licke tänkt på ennat, än att framsläpa den ena Idagen efter den andra och genom sitt arbete föda de öfriga klasserna, börjat visa sig som ett serskildt aktift element i den politiska rörelsen. Hvilka de sammanverkande orsakerna härtill än må vara — och dem det för öfrigt icke skulie vara serdeles svårt att framlägga — så existerar nu en gång sjelfva faktum, och detta måste, för de redan förut förskräckta, förekomma så mgjcket betänkligare, som de politiske räknemästarne hittills glömt att upptaga detta betydliga element i sina kalkyler. Der stå vi således nu, på ena sidan alla öfvertygade om nödvändigheten af reformer; på den andra illusionerna försvunna; Regeringen utan den moraliska kraft, som förtroendet på en högre förmåga och ett stöd i mejoritetens bland folket lkstämmiga tänkesätt lemnar, samt i en synbar hjelplöshet att reda sig ur det chaos, hvari angelägenheterna kommit; ett i följd af de många föregående, numera försvunna illusionerna, naturligt misstroende till alla notabiliteter, som förut varit nyttjade i allmänna värf, emedan få eller inga af dem haft mod nog att icke någon gång böja knä för några af de missbruk, som borde afskaffas, och allt detta under det hvad man kallar sakermas tvång börjar allt mer och mer tränga på om en förändring; — sådan är den utsigt, med hvilken nationen i detta ögonblick ser den instundande riksdagen till mötes. Detta bekymmersamma förhållande härleder sig till en stor del derifrån, att sjelfva händelserna icke lemnat allmänheten tillräcklig tid att bestämma sig för vissa genomförda politiska åsigter och inse dessa i deras slutföljd och tilllämpning. Man bar stundom velat lägga pressen detta till last, såsom en försummelse. Granskar man halten af denmna tillvitelse närmare, så skall det likväl befinnas, att pressen på de sednare åren mera än någonsin förut följt med de vigtigare händelserna och de af Styrelsen utfärdsde författningar eller vidtagna åtgärder, samt genom allmänna uppmärksamhetens riktande på kvad som deri varit anmärkningsvärdt, sökt uppfylla sitt kall i detta hänseende, så mycket som med fåtaligheten af dess organer varit möjligt. Men icke blott denna fåtalighet, utan äfven det långa mellanrummet mellan riksdagarne, under hvilka pressen utgjort enda öfverlägsningsrummet för de många detalifrågor, som under fem år uppkomma, den ende åtalaren af de missbruk, som under ett lustrum inrita sig, den enda kämpen för de beståcnde lagarnes helgd mot inkräktningar af gedtycket, samt ännu mera det spända förhållande, hvaruti publicismen oupphörligt befunnit sig vis å vis regeringen, och som tvungit den förras organer att göra publicitetens fortifierande och utbredandet af dess insteg hos mängden till ett hufvudföremål, allt detta har så upptagit allmänna uppmärksamheten å alla sidor att tiden sällan tillåtit att man med lugn och eftertryck öfverlemnade sig åt någon tillräckligt genomgående undersökning al den allmänna karakteren hos och ursprunget till missförhållanderna, sådana de uppenbara sig i detaljer, eller, med andra ord, ait sammanhålla och gruppera de serskilda företeelserna, hvar efter sin art så fullständigt, att äfven den stora mängden deraf med lätthet kunde inse, hvad det är, som företrädesvis bör afskaffas, och hviika fel förnämligast böra undvikas när reformer företagas. Ett sådant arbete hade till och med varit för tidigt och utan behörig frukt, så länge allmänna uppmärksamheten var oupphörligt spänd på åtgärder mot tryckfriheten och vissa stora riksmål, det ena märkvärdigare än det andra. Men om än detta dröjsmål uti pressens fullgörande af den ena af sina bestämmelser skulle erkännas såsom en brist, så är derigenom å andra sidan den fördelen vunnen, att sjelfva förrådet af materialierna till en tablå på den sista tiden hunnit så betydligt riktas af Styrelsen, och redan på förhand ligger så för hela allmänhetens ögon, att det återstående arbetet är betydligt underlättadt, äfvensom man nu, med vida mindre svårighet än förr, bör kunna öfverse, hvilka krafter och stöd, nationen äger att påräkna uti de personer, som komma att framstå sisom organer för doktrinerna, dessa