Aftonbladet – 21 juni 1839, sida 2

jall 1 ett land, der sammanblandning af person och sak dnrifves såsom statsmaxim ofvanefter ifrigare än i något annat lagbundet samhälle, skiljandet af person och sak kan strängare än någonstädes fordras af den enskilde? Är det rimligt att tro, det nationen skall bilda sig vanor och maximer rakt stridande mot dem, : som hon ser följas i de högre regionerna? Dessutom finnas händelser, i Lvilka man icke kan forska, utan att i hvarje vrå stöta på en I personlighet, och hvilka skulle förblifva alldeles oförklarliga, om man hade den orubbliga föresatsen att aldrig taga i ögonsigte någon ting, Isom utgått från personliga nycker, personliga I beräkningar. Antingen måste då dessa händelser för alltid blifva förseglade böcker, eller ock måste den strängaste ubservansen af cicke perIsonlighet, någon gång trädas för nära. I en hiIstorisk tilldragelse: kan t. ex. visa sig, att alla TIpolitiska skäl funnits att bandla annorlunda, än som skett, och att den, som ledt händelsen, icke kan misstänkas för oförmåga att se det rätta. Hvad skall bistorieforskaren då tänka derom? Skall han med religiös resignation tro på en oblid slump? Måste han icke antaga, att någonting annat än de föregifna skälen, någonting enskildt, legat i botten på hela händelsen? — Menniskonaturen skulle vara helv annorlunda, än hon är, om man kunde alldeles afvisa denna tanke. Detta är ingalunda sagdt för att försvara, hvad man i allmänhet kallar smädelsen. Hvarje menniska, som gör anspråk på sann, moralisk bildning, måste afeky denna åtrå att dikta premisser och på dem bygga ärekränkande beskyllningar. Men i allmänhet har man icke tillräckligt distinguerat i denna fråga, utan helt beskedligt antagit för smädelse hvarje antydan om låghet och orena afsigter om en person, hvars handlingar varit föremål för skärskådning. Smädlig blifver en dylik antydan egentligen icke, såvida facta, hvarpå slutsatserna byggas, icke äro diktade eller uppsåtligen förvridna; och detta kan icke tillvitas författaren i förevarande arbete. Han kan hafva bedragit sig i sin tro på låga enskilda beräkningar i vissa af de handlingar, han granskar; men han har icke diktat någon af de handlingar, hvarpå denna tro grundas. Och mycket enfaldig skulle man vara, om man inbillade sig, att samma facta icke utan honom skolat väcka samma obehagliga intryck, samma misstankar. Den som icke långt förut från många håll hört samma reflexioner, den har antingen lefvat som anakoret, eller ock med flit stoppat sina öron till Hvad som var spridt på många håll och till en del kändt af en, till en del af en annan, har denne Vidräkningsförfattare sammanfört, ordnat, kombinerat. Man måste tillstå, att ingen historisk epok företer ett så besynnerligt fenomen, som Sveriges sednaste tre decennier. Den stora allmänheten trodde på storhet, på vinst, på ära, på all verldens herrlighet, om än en och annan tyckte sig se vissa spridda drag af helt annan beskaffenhet; men det hela, tänkte man, måste dock vara en kedja af storhet och vishet, eftersom det dagligen så säges i tal, i adresser, i tidningar, i böcker, i sjelfva representationens yttranden. Och likväl fordrades till illusionernas skingrande ingenting mera än blott att samla detta hela, att framställa det på ett ställe. Nästan icke ett enda förut okändt factum behöfde upptäckas; alltsamman var förut kändt, offentligen och officielt kändt. Blott det sammanfördes, blott minnet uppfriskades, så var det, som det tycktes, herkuliska arbetet gjordt att omskapa en hel historia, sönderslita en slöja, som trettio års omsorger väft. Och just i år har detta skett. Två historiska arbeten, som händelsevis samtidigt utarbetades, fast det ena utkom något tidigare, hafva dragit slöjan af cbilden i Saisa Det första — aBidrag till Sveriges historia från d. ö Nov. 1810c — är icke afslutadt och har således icke vidrört en mängd af de tilldragelser, som förekomma i cVidräkning och Reform. Detta är, hvad vi menat med den större fullständighet, som nämndes i första artikeln. I sistnämde arbete är tonen och forskningen allvarligare, i det andra (Vidräkningen) är den mera bäftig och sprittande. — Men, vi behöfva icke uppdraga en karakteristik af dessa skrifter; de äro redan tt allmänhetanc Kand ach cälarkoan kända