Aftonbladet – 21 juni 1839, sida 2

TIdet förevisades värde, så torde stor fråga bli hvilkendera relatift har företrädet. II ANLEDNING AF SKRIFTEN: VIDRÄKNING OCH REFORM. Man har haft den trösten att, i fråga orm Idenna författares fordna arbeten, kunna skriks Tom stilen, om insinuationer, om smädelse, om Tlobestyrkta uppgifter o. s. v. Äfven denna trös är afskuren, äfven dessa anathemer sakna sjelfva skenet, i fråga om förevarande arbete. Mar säger väl ännu, att stilen är arg, att förf. med glädje uppsöker hvarje anledning till klander Det torde då förtjena att något närmare betrakta, hvad dessa s. k. lyten hos en författares stil rätteligen vilja säga. Vissa menniskor äro så organiserade, att de kunna med (åtminstone skenbart) lugn reflektera öfver saker, som borde bringa deras rättsoch sedlighetskänsla i uppror. Detta är dock icke mångom gilfvet. De fleste kunna icke hålla sin harm tillbaka, då de se, hvad som, efter deras känsla åtminstone, är oförnufltigt, egoistiskt, lågt. Oeh skulle då desse vara uteslutne från rättigh stt yttra sig i mensklighetens angelägenheter? Skulle den endast tillhöra de få, som äga lugnets sällsynta gåfva, denna cmoderation, hvarom så mycket talas, och hvarmed ofta rätteligen menas ljumhet? I sådant fall skulle Luther och Thorild och Brougham och Ulrie von Hutten och Foy och hundrade andre icke ägt anspråk på att höras i de vigtiga frågor, hvarför de lefvat! — En brinnande ifver för ett stort ändamål drifver ofta till beskyllningar och tillmälen, dem de så kallade lugna personerna icke låta komma sig till last. Vi vilja icke undersöka, huru mycket eller huru litet detta allt gäller om den författare, hvars sednaste arbete vi här granska. Vi vilja blott anmärka, att det möjligen en dag kan hända honom, hvad som har händt många andra förr: att mycket, som nu utskrikes såsom cgemena insinuationerc och smädelsec, skall erkännas för väl grundade saker, dem han och några andra vetat, men som mängden icke ännu kände, hvarföre de tills vidare måst insveas i den slöja, som omständigheterne kräft. tminstone måste man erkänna, att ett lyte, som man funnit hos förf:s äldre skrifter, icke kan upptäckas i denna: det är ej mera på enskild bekantskap med ställningar och förhållanden, på obestyrkta anekdoter och cinterlokutörersÅ uppgifter, som denna vidräkning är uppgjord; hvart enda factum är allmänt bekant och officielt. Hvad angår intrycken af dessa facta och slutsatserna deraf, så visa de sig stundom rätt bittra, det måste erkännas; men känslan och slutsatserna af gifna facta äro väl fria enligt lagens mening, om än Svea Hofrätts och dess Jurymäns mening skulle vara annorlunda. Äger man t. ex. rätt att omtala, att en person eller en auktoritet gjort någonting på en söndag, så äger mar också uttala det omdöme, att gerningen var ett asabbathsbrotta. Bevisa, att gerningen icke skett under sabbathen, och Ni har bevisat, att uppgiften var förnärmande! Men brister Ni i den bevisningen, så har Ni möjligen bevisat, att en oriktig slutsats är dragen, men icke mer. Och huru mycket fästningsstraff kan belöpa sig på en felaktig logika — då de theologiske dogmerne naturligtvis undantagas — har nationen numera svårt att inse. Kinkigare kan ingenting finnas, än att uppträda såsom politisk författare i ett land, der å ena sidan lynne, vanor och bestämd lag fordra en fullkomlig yttranderätt, men å den andra ett missförstånd (eller möjligen brist på vilja att förstå) vid hvarje tillfälle framhålla ett krasst callenax-system såsom en sköld mot hvarje omdöme. TI fall då en domaremakt finnes, som understödjer detta oförnuftiga system, är det lätt att inse, i hvilken klämma en stackars poI litisk författare skall råka. Han trakteras, ända; till äckel, med den predikan: håll dig blott till saker, men lemna personerna i fred, så skall du få vara i fred sjelf. Men huru mycken sanning denna predikan verkligen innehåller, blifver det snart hans lott att erfara. Om någonsin en beskyllning för sak funnits, så är det väl beskyllningen för cSabbathsbrottc; och ändå har den, likasom många andra dylika, blifvit hemsökt med straff, värdiga de ohyggligaste brott mot person och egendom. Dascntaom urnnecetår en fråva sam Aftaet är ha.