Aftonbladet – 18 juni 1839, sida 2

lingens kedja, som saknas i den Svenska draligen varit i alla tider: fåfänge, okunnige, jägI hofvet och i strålarna af dess sol samt obekymI rade om sättet huru hon vinnes, blott hon vinnes. — OÖOfversättningen är ledig, men vi anmärka, att I den fransyska frasen sans doute, som vi nu för tiden på våra teatrar beständigt höra ordagrant återgifven, i Svenskan har flera andra versioner loch flera nyanser, till ex. säkert, ja visst, naI turligtvis, ja o. s. v. i mån af olika situationer. — Stycket gafs, såsom stycken vanligtvis numera gifvas på Djurgårdsteatern, förträffligt af Hr Torslow, som var en Oxenstjerna, aldraIi minst täflande med Ahlgren, och oklanderligt samt med god ensemble af de öfriga. MamIsell Widerberg var visserligen icke någon fullkomlig Christina, ty de sexton åren röjdes mer hos skådespelerskan än hos den födda drottI ningen, hvilken, för att presentera sig, icke får så mycket sätta upp hufvudet eiler göra några stora gester; men man bör vara billig i sina fordringar och glädjas åt, att se dem af en så ung artist så nära uppfyllandet. Mamsell W. måste likväl — detta är ett oeftergifligt vilkor — vänja sig att tala högre, ty åtskilligt af hvad hon hade att säga, gick verkligen förloradt för åhöraren. — Mot Mamsell Söderman, som Mathilda, hafva vi tvenne anmärkningar, som vi endast kunna göra emot henne, emedan hon så sällar 73s anledning till någon sådan, nemligen att de rörelser med högra handen bon ett par gånger gör, äro öfverflödiga, och att, då hon, af sin farbror införd till drottningen, förklarar, det hon med erkänsla emottager den erbjudne fästmannen, bör hennes min och röst uttrycka något helt annat än glädje och tacksamhet, emedan det är par depit och af svartsjuka hon beslutar ingå på ett giftermålsförslag, som hennes hjerta förkastar. — Herr Olthoff, Verdelet, sade ej sin roll så väl som han spelte den. Åtskilliga nyanser äro deruti att observera, som han ej gaf akt på, men troligen var den inlärd i hast. — Herr Lagerqvist var väl icke någon fin hofman; men förmodligen var hoftonen i Chistinas ungdom icke eller så fin, som 150 år sednare. Vaudevillen var ett litet roligt ingenting öfver det ofta behandlade ämne, titeln antyder, eller att en älskare eller onkel förmår sin älskarinna eller niece till det löfte, att svara nej på alla frågor, och att detta ord råkar vid de olika tillfällena likväl bli det passande svaret. Alt en förmögen fabrikör i Stockholm bjuder ut sin äfven förmögna brorsdotter åt en gammal klockare i Grenna, är väl just icke serdeles sannolikt — eller hvad menar fabrikssocieten i Stockholm? — men denna sammanställning behöfdes, för att framkalla en rätt komisk scen, som är väl inlagd i sången då klockaren beskrifver det rörande ljudet i Grennas kyrkklockor och den hårdhjertade fästmön besvarar bans skildring med et oupphörligt nej. För öfrigt är pjesen oskyldig och småtreflig som nästan allt hvad Heiberg skrifvit. En Herr Broman var en ganska god klockare; Hr Deland är men skämmer aldrig bort någon, hvari han uppträder, och att han här fått denna emploj, hade den lyckliga följd, att hans unga fru, — särinna — röjde en liflighet, finhet och sanning, som vi aldrig förr sett hos henne. Hr Malmström hade en helt obetydlig rol, som ej lemnade honom tillfälle att utveckla något af sin obestridliga talang. Båda styckena, men isynnerhet det sistnämnda, gjorde hvad man kallar lycka och torde, om vi ej bedraga oss, ehuru sammanlagda visst icke uppvägande Den Arclystne, likväl sannolikt korama att locka mera folk, än den. RBÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. men. I bipersonen Stjernheim är en hofman. icke oriktigt föreställd, sådana hans likar trotande efter lyckan, finnande henne endast i just icke egentligen ämnad till älskare-genren, kert en följd af nöjet att spela sin mans älska