Aftonbladet – 17 juni 1839, sida 3

äfven som den mängd ekonomiska och andra bestyr, hvarmed man belastat Lonom, lägga ganska svåra hinder i vägen för det goda, han ville och eljest kunde åstadkomma, och sätta honom i ett för hans egentliga bestämmelse menligt förbållande till hans åhörare. Valsättet — säge hvad man vill — ej blott gör hans ställning i visst afseende beroende; det åstadkommer äfven, som man ofta beklagligen bör och förnimmer, förbållanden, med hvilka det inbördes förtroende, den inbördes 2ktning, som bör råda mellan en lärare och dem han skall lära, förmana och förbättra, omöjligen kan äga rum. Löningssättet gifver ofta anledning till ömsesidigt missnöje, kallsinnighet, söndringar och tvister. Hans många olika hestyr, i synnerhet hans egna ekonomiska, hvilka sednare för en pastor, som till sin tillfredsställelse och båtnad, samt så, att han derför (märk!) kan ansvara, vill sköta sitt löningshemrnan, troligen upptaga mer än halfva bans tid, betaga honom både nödig tid och håg att, såsom sig borde, sysselsätta sig med just det, som borde vara bufvudföremålet, ja, det ständiga föremålet för hans verksamhet. När man nu sammanlägger alla ofvananförda omständigheter, huru kan man då med billighet begära, att han skall vara folklärare, att han på något kraftigt sätt skall inverka på folkbildningen? Hur kan man således med fog anklaga honom för alla brister i densamma? Eller är man så okunnig vm menniskans mo Iraliska bildningsprocess, att man tror, det sann moralit kan bibringas den massa, som i ungdomen ej fått någon bildning, blott genom åhörandet af predikringar, af hvilka en stor del ej förstås, och således ej heller kunna qvarlemna några intryck, genom några timmars och veckors läsning och förklaringar af katekesen, genom mottagandet då och då i sin lefnad af varningar, rättelser och förmaningar? Nej, detta kan, med hopp om framgång, endast ske genom fortsatt ordentlig undervisning i ungdomen, då sinnet är mest öppet för intrycken af religion och moral, och ledigt från verldsomsorger, då viljan är mest böjlig och hjertat ännu obesmittadt af det förderf, de onda vanor och böjelser, hvarmed i mognare år deltagandet i lifvet nöjen, bestyr och sträfvanden besmittar det. Låt ock en prest, med största nit, sköta de funktioner af sitt kall, som kunna anses äga någon gemenskap med folkets bildande; låt honom ock med omsorg predika, kateketisera och, vid hvarje passande tillfälle, rätta, varna och förmana! visserligen skall ban uträtta mycket godt, hvem kan neka det? Han kan inom sin församling åstadkomma en viss yttre ordning och sedlighet, samt förebygga många gröfre lagbrott; men huru litet skall han med allt sitt nit kunna förekomma dessa finare förbrytelser af egennyttan, högmeodet, afunden, hårdheten och falskbeten m. m., hvilka i det enskilda som allmänna lifvet troligen alstra lika mycket elände, som de gröfre lagbrotten? huru litet skall han ej förmå åvägabringa denna lydnad för Guds och samvetets lag, som är syftemålet för all moralisk bildning, så vida ej redan från barnaåren en klok uppfostran bibringar menniskorna afsky för det onda och kärlek för det goda! Man göre derföre presten till ungdoms-lärare. Man öfverlemne åt honom ungdomens undervisning från de späda åren, åtminstone i christendomen, i stället att, som nu sker, anförtro denna vigtiga sak åt som oftast okunniga skolmästare. Visserligen borde presten, enligt sin bestämmelse,. vara ungdomens lärare, äfven uti andra nödiga kunskaper, och skulle troligen, såsom skollärare, på ett år göra mera för folkets bildande, än han nu med alla sina presterliga och opresterliga bestyr gör på tio år. Naturligtvis borde han då befrias från denna vidlyftiga ekonomi cch öfriga för hans kall främmande göromål, som nu upptaga hans mesta tid och omsorg. Barndop, vigslar, begrafningar borde förrättas endast i kyrkan och på Söndagarne, före eller efter Gudstjensten. Det tidsödande bruket, alt presten skall deltaga i de dessa ceremonier åtföljande gästabud, skulle snart försvinna, när allmogen sige hans tid egnad åt vigtigare göromål. Om undervisningen inskränktes till 3 dagar i veckan, så ägde han tillfälle, både att bereda sig till Söndagen, äfvensom att besöka sjuka och sköta en inskränkt ekonomi. Ehuru det ej borde behöfvas, will dock insändaren, för att förekomma alla tadelsjukans misstydningar, nämna, att det ej är