Aftonbladet – 17 juni 1839, sida 3

ställas utan under en liknelse eller af densamma åtföljd. Detta bildvurmeri kommer dem att åsidosätta det väsendtliga redbara och upplysande samt för lifvets olika ställningar användbara. Bilder och liknelser användas utan afseende på, om de förmörka eller upplysa, blott de klinga; hopas så på hvarandra, att religionens höga läror ej kunna skönjas för idel bilder, liksom de sköna pelarne i ett visst tempel, hvilka voro så fullhängda med allehanda taflor oeh beläten, att de ej kunde ses. Somliga åter nyttja ett alltför filosofiskt språk, för att af allmänheten kunna förstås, eller fördjupa sig så i mysticismens irrgångar, att ingen mensklig tanke förmår följa dem. Moralen behandlas af alle desse såsom en bisak, hvilket tyckes vara allom alltför mycket bekant, för att behöfva inskärpas. När den vidröres, sker den vanligen blott i allmänna uttryck, utan att man bryr sig om att visa, huru den bör tillämpas på lifvets serskilda pligter, förhållande och ställningar. Skulden till ofvananförde predikosätt ligger dock till en stor del hos åhörarne sjelfva. Den smak för poetasteri, bildprål, ordståt, mystik och fantasteri i vitterheten, hvarmed det fosforistiska språket besmittat alla svagare hufvuden bland de så kallade bildade klasserna, har äfven sträckt sig till predikningarne. Således finnes en mängd, som ej värderar en predikan, om den ej är, hvad den efter sitt begrepp kallar, poetisk och bildrik. Andre åter fråga väl lika litet efter det vältaliga och poetiska, som efter det systematiska; men anse ej andra predikningar för christliga, än de, som hufvudsakligast behandla dogmatiska ämnen, det allmänna syndaförderfvet, försoningsläran m. m. Om begge dessa slags menniskors omdömesförmåga och bildning kan man göra sig föreställning, då man bos de förra ej ens finner så mycken urskiljning, att de mägta inse den himmelsvida skilnaden mellan t. ex. en Wallins religiöst poetiska predikosätt och en Forsbergs osmakliga, betydelselösa bildpråleri, och att de sednare mera värdera till och med en Hov än en — Lenberg! Af lätt begripliga orsaker tålas utomdess ej gerna moraliska predikningar. Det är angenämare, att från predikstolen undfägnas med poetiska grannlåter, än att i moralens okonstlade språk höra, hvad man bordt göra, men icke gjort; hvad man icke bordt göra, men gjort. Det är ljufvare att höra sig förkunnas en lätt vunnen försoning för begångna fel, än att påminnas om pligter, hvilkas uppfyllande fordrar möda, sjelfbeherskning och försakelse. Det är lättare att genom en annans förtjenst vinna sitt sällhetsmål, än att för dess uppnående behöfva anstränga sina krafter o. s. vy. Dessa, om man så får säga, i vittert och moraliskt afseende sjukliga varelser döma öfver predikningar med mycket sjelfförtroende och inverka, genom sina cmdömen, mer eller mindre på predikosättet: flitigt åhörande och vid alla tillfällen lofordande de predikanter, som förstått att tillfredsställa deras tycke. Begäret att behaga, ursäktligt visserligen hos yngre, hvilkas framtida lycka beror på ett gynnsamt omdöme hos åhörare; fåfängan att se omkring sig talrika åhörare, eller ock ett välment nit för kyrkans flitiga besökande, förmå många mindre erfarne och sjelfständiga prester att rätta sig efter denna förskämda smak och att äflas uti att efterbilda dessa talare, hvilkas beröm de höra så ofta och högljudt förkunnas. Hvad de så kallade socknebuden angår, tror insändaren, att hvarje prest, som förvärfvat någon menniskokännedom och vill vara uppriktig, skall medgifva, att de, med de begrepp, som den enfaldigare delen vanligen fäster vid dem, i allmänhet äro för moraliteten mer skadliga än gagneliga. Låtom oss nu äfven tillse, hvad presten, utom kretsen af de anförda embetsgöromålen kan verka till massans bildning. Detta är visserligen, sådana tiderna nu äro, långt mindre, än hvad man vanligen tror och fordrar. Hans förmaningar, bestraffningar, rättelser och uppmuntringar förekomma väl, vid mårga tillfällen, ett ondt och befrämja ett godt; men föga menniskokännedom och erfarenhet bevisar det väl, att anse dem såsom medel att bibringa menniskor någon egentligt christlig bildning. Oftast genom ett långt afstånd skild från de flesta af sina åhörare, är han ej i tillfälle till detta tätare och närmare umgänge med dem, som väl är nödigt, om han i omnämnda fall skall kunna uträtta någon ting väsendtligt. Lemna honom ana hanc månsnsarntada Aram äl id 411 att Så