Aftonbladet – 12 juni 1839, sida 3

väcker löje. (Forts. löljer.) ANDRA TANKAR OM OPERAN RORERT AF NORMANDIE. (Insändt). Till Redaktionen af Aftonbladet! Slut fr, Måndagsbl.) I anseende till körerna, kan jag bäst skildra dem sålunda: aNu — paus! — därv — paus! — ahanm — paus! — afast — paus! På somliga ställen äro pauserna icke emellan hvar, utan blott mellan hvarannan, stundom hvar tredje stafvelse, men karakteren skulle man dock i allmänhet kunna kalla pauserad. Undantag härifrån gör den ofvannämnda kören i fjerde akten och en i den andra: cÖt. ver de arma o. s. Y., som tyckes lofyva en sångbar melodi, men hvilken kompositören efier ett par takter med mycket skäl öfvergifvit, såsom icke hörande hit. Jag har nu här troget beskrifvit kompositionen, så godt jag förmått. Någon gammalmodig tok skuile kanske säga, icke att der fattas det tusan dj: fia, ty sådant finnes deri öfverallt, ehuru icke af det Sergelska siaget, utan allt det, som man vanligen förstått med ordet musik. Det faller mig härvid in, huru det på de sista veckorna sagts, att den unge sångaren Gänther förlorat rösten ). Andre hafva deremot veiat insinuera, att det ar modet, som förlorat entusiasmen. Hvilkendera versionen, som har rätt, eller om någondera har det, vill jag icke afgöra. Det skulle likaledes kunna hända, att några månader härefter torde en sägen uppkomma, att musiken till Robert förlorat melodierna, karakteren och behaget. Sådant bör ej förundra; ty den rådande tonen har alltid rätt. Had man kanske ytterligare kan säga till kompositionens beröm, är ait den är lärd. Detia förstår jag ej, och hvad jag ej förstår, det är jag, lik andra menniskor, högst benägen att tro. Dessutom är denna komposition och dess emottagande ewt vackert bevis på vår tids tolerans. Den Mosaiske trosbekännarens arbete omslutes med den kristliga kärlekens mantel och lägges på barmhertighetens hyende. Sådant är vackert. Också fröjda sig Israels barn deröfver kring alla landamären. En af mina vänner, som är litet groj nard, och som derföre aldrig går på spektaklet, annat än när man så godt som med våid för honom dit, yttrade, när jag frågade honom hvad han tyckte om det han sett och hört: aDen pjesen förargar mig så mycket mer, som något helt annat verkligen kunnat göras af den gamla folksagan. Ingen far, som älskar sin son, vill se honom olycklig och förnedrad, och djefvulen sjelf måste, när man gifver honom menskliga känslor, hysa dem, i enlighet med den menskliga naturen. Hen kunde vilja hafva sin son vid sin sida på jorden och i afgrunden, men icke på förra stället vilja se honom ett mål för begabberiet, föraktet och yanäran, samt följaktligen på det sednare bebandiad som en lumpen usling, förblandad med trossen af de fördömda. De eländiga motiverna, att göra honom till en ruinerad spelare, till en ur sadeln kastad, skymfad kämpe, att låta förtviflan, modlöshet och sjelfförakt förmå honom underteckna ett kontrakt, som skulle göra honom till en slaf, dignande under nesans och nödvändigbetens börda, kunde på sin bögsta höjd uppkomma hos en af helvetets trappsopare, icke hos dess furste och beherskare, äfven så litet som denoe sednare kunnat vara nog dum, att sätta allt på yttersta minuten och blotiställa sig att bli slagen ur fältet af en obetydlig flickunge. — Jag vill ej tala om den oförlåtliga tanklösheten, att en kristen föreställer djefvulen, underhandlande om den ena själen bredvid korset och vinnande den, samt om den andra i en kristen kyrka, der han ve:kligen skulle fått afgrunds-kontraktet undertecknadt, blott ban kommit en qvart tidigare. Arfven Miiton har visat satan och dess följeslagare, men de äro icke pjåkiga och tafatta, ömkliga syndapaltar, utsn modiga, trotsande, förslagne och ståndaktige fallne andar, värdige — så vidt man möjligtvis kan vara det — att kämpa den fruktlösa, men envisa och långvariga striden mot den oändliga öfvermakten. En författare får aldrig förbise den ovilkorliga re geln, att göra sin hjelte intressant och konseqvent, vore än denna hjele f-n sjelf eiler hans son. Här äro de båda ett par stackare. Satan bade bordt önska att närma sin son till sig i sjä!skrafter och i makt. Han hade kunnat ,förmå honom till våldsamheter, till grymheter, men alltid till kraftens förvilielser, ej svaghetens. En eröfrande, förtryckande, blodig tyrann hade Robert kunnat blifva; han borde visas dristig, lycklig och eröfrande, genom framgångens lockmat eggad till nya framgångar, med utsigt till välde öfver verlden, efter dör den utbytande det mot en bland afgrundens. throner, från denna ännu beherskande jorden, och möjligtvis sträckande sin spira öfver andra planeter. Hans far hade bort låta honom kasta en blick i en ) Vi måste härvid reservera den anmärkningen, att, enligt hvad vi sjelfva funnit och hört andra säga, Hr Guänther varit vid ganska god röst i Roberts parti, och rättvisat det bopp, man först mörda ss LP Lo. Fd