Aftonbladet – 12 juni 1839, sida 3

poetiskt hänförande förk!arat Asa-mytherna; d sågo uti de gamla sagorna icke blott vackra sa gor, vackra minnen af en tid, som varit, ocl som numera endast kunde hafva någon bety delse såsom sådana, såsom konstverk; de vill repetera dem i det verkliga hfvet. Det egn: var, att äfven författaren sjelf föjljle med tl skogs. Han är nume:a icke biutt den soillriks förklararen af de githiska mytuerna och det gö thiska lifvet; han är sjelf göth, och detta på et besynnerligt sätt bandadt med kristendomen Asa-väsendet framträder väl egentligen såson allegori, men allegorien får stundom så öfver hand, att man rätt icke kan tydligen veta, ou icke meningen är något vida mera verkligt är det låter. Det säkra är, att G. lefver i er ständig exaltation, i ett litterärt delirium tre mens, hvarunder han har syner, som stundom äro brillanta, men som ofta gripa in i hvad som är ämnadt till prosa och slvarsamt rai sonnement, lemnande läsaren i fullkomlig oviss. het om sanna meningen. Härtill kommer er affekteradt enkel och vårdslös stil, som stundon kan vara rätt behaglig, men oftast stöter, j: väcker löje. (Forts. följer.)