Aftonbladet – 11 juni 1839, sida 2

appladeras sasom qvicknet, allllnstoue dt tone Äro de unga, så förevita vi dem det; äro del gamla, så kan man äfven deraf göra ett fel. Om de förändra läror, så hafva vi ett ypperligt tillfälle att kalla dem väderhanar och lycksökare; och om de icke funnit anledning tilll frontförändringar, ehs under en längre publicistisk bana, så kalla vi dem astationära och deras läror aplatta, och autnötta. Med ett ord, på den väg, som Tante så genialiskt heträdt, är alltid något att göra, utan att nödgas nedlåta sig till diskussion om de förargliga saker, hvaröfver de filisteer skria bittida och sent och utmana oss att anbringa några giltiga objektioner. Tante, som frequenterat cblandad societet,, känner både den stil, deri den vördnadsfulla foten spelar grundtonen, och den, i hvilken uppslaget lyder: amenar du, jag vet icke, när du föddes och hvad du haft för dig sedermera? Och, ser Tante, icke betyder det mycket, om våra liknelser skulle halta en smula, ja vara alldeles lemlytta; folket ser icke så noga på småsaker. T. ex. att aresignera; och ge rum åt afriskare viljor, skall, vid närmare påseende, förefalla något platt i fråga om personer, bredvid hvilka nya viljor kunna uppstiga när som häldst och med egen kraft slå gubbarna ur brädst. då det deremot faller sig litet svårt, äfven för de största talenter oeh de friskaste viljor, att på eget bevåg stiga upp och sätta sig bredvid gubbarna i Statsrådet. Tidningsgubbarna få å ena sidan dagligen smaka på 406:te paragrafen (ej inför Riksrätt, utan inför Kämnersrätt) och på den i indragningsmakten I boende godtyckliga amovibiliten, å den andra på 407:de hvarje Nyår, hvarje Midsommar, hvarje Qvartal,y ja hvar afton. Statsråds-gubbarnes sömn störes deremot icke oftare än hvart sjette år af drömmarna om dessa paragrafer; och hvad den godtyckliga indragningsmakten angår, så veta de nog att ställa sig i säkerhet på det hållet. — Men om dylika invändningar bryr sig allmänheten, åtminstone vår allmänhet, icke synnerligen; om det tanketoma blott låter någorlunda roligt, så är det nogl. I förtroende skall jag säga Tante, att jag befarar äfven en på erfarenhet grundad anmärkning mot Tantes genialiska idce om tidningsgubbarnas resignation. I många år har man ju sett dylika resignationer verkställas, dock icke på uppmaningar af tidningarna, utan efter ransakning och dom af allmänheten sjelf. På det sättet hafva diverse egubbar, redan måst maka åt sig, såsom Granskaren, Argus (hela familjen, den IV:de inberäknad), Medborgaren m. fl. Allmänheten har tydligen låtit sin mening påskina; och mot den finnes ingen appell, icke ens reservation. Man kan väl envisas och sitta qvar på taburetten, fast alldeles glömd och utan inflytande, ifall man kain påräkna extra medel eller är road af att tröska för halmen; men vanligen har man icke så mycken resignation. Allt detta säger visst icke jag; men jag har hört det glunkas, likasom att, i fall fråga skall blifva om dgubbara, finnas andra, långt mera Ibedagade, än de af Tante uppgifna, t. ex. ett Ipar 4809 års mäna Journalens och Polyfems I hjeltar. Både i lefnadsoch tjensteår stå de lojemförligt framför dem, hvilkas resignatior I Tante nu yrkar; och hvarföre Tante nu glömt I dem, vill folket icke rätt inse. Man bar kunnat uppgifva endast två förslag till förklaring: Idet ena att resignationspligt icke bör yrkas Imot dem, som icke yrka någon dylik pligt Imot andra; det andra att desse hedersgubhar möjligen, likasom Saulus, söka afräknpa hela sin fordna lefnad och anse sig födda först då, när de på nytt föddes, så att deras publicistiska lif beräknas först från den dag, då de komma lpå rätta vägen, som man säger. Mot den första förklaringen har väl gjorts en påminnelse, men hvartill Tante, i sin position, visst icke bör akta, neml. att den äldste af de agubbar, som Taute angripit, ej heller någonsin ansett mödan värdt att fordra resignation af de närvarande taburettgubbarna, och att denna fordran just kommit från yngre, afriskare viljor. Mot den sednare förklaringen bar wan icke haft så mycket att invända, enär resignation för principer icke skäligen kan komma i fråga om den, som i lång tid visat sig duga att vända och således icke kan komma under benämningen astationärk, hvilket nu är nyttigt att använda mot sina motståndare, sedan man förebrått dem att icke vara det. Här har man hättre träffat sviken på hufvudet. Det är nemSJR OMM . Me