Aftonbladet – 10 juni 1839, sida 3

LANDSORTS-NYHIETER. Carlstad den 3 Juni. Följande skrifves från Arvika den 26 Maj. Den länge efterlängtade vårvätan började, emot förmodan, den 43 dennes med kallt nordanregp, som fortfor den 414, 45 och 46 till middagen, med så häftigt flödande, att icke allenast vattendragen uppfylldes, utan lerjorden, som stod med den uppskjutna kälen, sattes i en sådan jäsning, att ingen i mannaminne kan erinra sig en sådan vår. Löfskogen påskyndar häftigt, ty den är nu i full grönska och visar säker saft öfver solståndstiden, hvilket borde betyda rätt sit ningstid med ett fruktbart år. Men buru snart åkern blir så torr, att man får så, ty luften är så kall och svullstig, n. b. på den goda jorden, som ligger jemn, är svårt att gissa, emedan vi saknat värma. Ingen enda dag har hittils varit fri från kallt regn, och den 24 Maj haglade en stark skur, kl. 4 middagstiden. Under de förra hårda åren, 1812, 13 och 44 äfven 48923, var jorden torr och så tjenlig ganska tidigt, att hvar och en hoppades på en god skörd, likaså var det 1830, men slog ändå felt. Några började att harfva sistl. tredjedag Pingst, men middagstiden kom ett så starkt regn, att det sedan varit omöjligt att komma på den lågländta åkern. o— Från Filipstad berättas, att då arbetsfolk d. 51 Maj kl. 5 f. m. skulle öfver det vester om staden belägna Spångberget bege sig ut på åkern, observerades en räf, som bar något i munnen och dermed skulle hoppa öfver en gärdesgård. Folket skyndade till, då räfven släppte sin börda och flydde. Man undersökte och befann bördan bestå i ett barnlik, hvars ena arm och lår räfven till en del uppätit. Barnet, som var alldeles paket, tycktes hafva varit nyfödt och Jagt å lön; hvarjemte, vid läkarebesigtning, upplystes, att det äfven ägt lif. Händelsen väckte en allmän sensation; och legal behandling är med anledning deraf föranstaltad, men modren är ännu ej upptäckt. (Werml. Tidn.) Fahlun den 6 Juni. Vår stad har nu med sommaren återfitt sitt landtlika behag, så att man på gator och eränder möter den råmande boskapen och hör koskällans idylliska Jjud. På torget och kyrkogården beta oskyldiga får. Till det fullkomliga i idyllen fattas endast, sedan gatorna blifvit betesmark, att Rådbuset blefve fahus. — Vårt lilla tjufbxod har nästan i hvarje vecka låtit höra af sig. Under den sist förflutna lärer Hr Bergsmannen Lindh haft påhelsning. (Tidn. f. Fablu Et. o. L.)