Aftonbladet – 10 juni 1839, sida 3

ter hafva så ofta bistått de kristne med lån, att ingenting synes billigare, än att dessa stundom !jena en af Israels slägte tillbaka, helst som de sjelfve ej bli fattigare derpå. — En duett mellan pilgrimen Raimbaud och Bertram i tredje akten, den canon Alice, Robert och Bertram sjunga i samma akt, och serdeles slut-trion i den femte, vore i en pjes af gamla stammen, med andra situationer, rät hörbara. Vore det åter der, liksom här, satan, som på ena stället sökte förleda en själ, och på det andra en menniska i strid mellan himmelen och belvetet, skulle man fordrat, att musiken målat något sådant. Här har hon icke befattat sig dermed, och just detta utgör dess förtrafllighet. Men om hon ej uttryckt något djefvulskt i afgrunds-scenerna, så bör man göra henne den rättvisan, att hon icke beller uttryckt något himmelskt i engla-kören eller något religiöst i presternas kor — kanske Jikväl något religiöst efter den Israelitiska ritualen, hvilken jag icke känner. Till en opera höra äfven tvenne nödvändiga requisita: recitativer och körer. Om de förra skulle jag säga, i fall de voro i en annan pjes, att de, som uteslutande tillhöra kompositö:en sjelf, äro så torra och triviala, att de icke alis förtjena detta namn. Här deremot, hvarest aliting är förträffligt, törs jag icke säga något sådant, utan blott att recitetiverna äro så lika arierna — jag undantager en aria å la Rossini i tredje akten, sjungen aflIsabella — och arierna så liga recitativerpna, att det är svårt för den profane att skilja dem åt. Visst är imedlertid, att de icke äro Gluckska recitativer. (Forts. följer). SENSOR TESTAS