Aftonbladet – 30 maj 1839, sida 2

Det är, som så många patenterade och priviligierade inventioner, i sjelfva verket endast ett plagiat, ett lån. Nu åtbär sig, enligt hvad poeten vidare vet att förkunna oss, så ofantligt illa, att den sköna Lampelie, fru Daguerre, har qvar uppe i himmelen en syster vid namn Pyrophyse, eller Pyrothyuse eller något dylikt, hvilken en vacker dag fattar humör öfver, att en simpel Parisare skall på detta sätt kommit i besittning af hennes faders dyrbaraste hemligheter; hon fattar en isfam plan, så gemen, att mun icke förstår, hur den kan härleda sig från himmelen; i ett nu har hon förflyttat sig ner till jorden, till Paris och Faubourg du Temple. Densamme Daguerre eger här, det vill säga, egde här, ännu för några månader sedan, ett såkalladt Diorama, som hela verlden hört omtalas, ett optiskt mästerstycke, alla resandes förvåning och Parisarnes stolthet. Den afundsjuka svägerskan lyckas här i ett ögonblick, med himlen vete hvad för slogs fosforiska tändstickor, sätta eld på huset; inom en timma är allt i ljusan låga; omöjligt att släcka! snart är hela herrligheten neibrunnen till grunden. Se der Dioramans brand, hvarom ni utan tvifvel har läst och förnummit åtski:ligt! .... Ni skall kanske tänka, att Her Nepomucene Lemercier velat härmed skrifva en farce. Ingalunda! Intet kunde vara affattadt med mera allvarlig värdighet; från början till slut den mest orubbliga, nästan högtidliga bållving! Jag vill icke säga, att det hela, så som det var taget, föreföll en smula hvad man kallar platt, jag vill icke säga detta, emedan a2kademisterna sjelfva gåfvo en signal till en salfva applådissemanger häråt, så fort den hedervärde författaren, deras medbroder, lyckligt och väl slutat; det vissa är imedlertid, att det öfriga auditorium, lingt innan slutet, anfölls teruligen allmänt af en viss smitta med karakteristiska symptomer, såsom ansigtets förvridning, munnens konvulsiviska öppnande, ögoners tå:ande och nedtyngande, o. m. d.; och mean hörjade sminingom lemna salorgen. Innan hilften af de arbeten voro upplästa, som för stancen voro bestämda, hade denna desertion blifvit så allmän, att man nödgades upplösa sammankomsten nolens volens, af fruktan, att till slut hålla tal för tomma väggarna. 0. 0.