Aftonbladet – 22 maj 1839, sida 2

rallmänhet är densamma, som man finner 1 Guinehards lärobok. Detta uppställningssätt har det stora företräde, att icke vara belastadt med 6 kasus, 4 artiklar och andra för språket främmande vidlyftigheter, som vi träffa i gramrnatiker af det gamla slaget. Det har vidare den egenhelen, att räkneorden och pronomina adjektiva blifvit sammanförda under en gemensam benämning af adjectifs deåtermiratifs, ock termen pronoms endast bibehållen för pron. substantiva, — en klassering, hvars logiska riktighet. måhända kunde sättas i fråga, men som i alla fall är enkeb och lättfattlig. Imedlertid har detta system gjort sig skyldigt tll en oförklarlig glömska: det har alldeles icke lemnat något rum åt frågeoråen. Älven så har det icke skiljt de reflexiva pronom. ifrån de personliga, hvilket likväl icke skett af förgätlenhat, utan met: flit, för att förenkla. Ännu mindre har någon skilnad blivit gjord melian reflexint I pron. (sig)oeh reciprokt(hvarandra), emedan franska språket lemnar föga anledning dertill. Författarinnan har oförändradt följt sina mönster äft . ven i sistnämnde afseenden, och man finner således Ibos henne: pron. interrogativa alldeles öfverhop.pade. (De hade efter den nya indelningen bordt heta: Que? adjectif interrogatil; Qui? Le quel; Ja quelle etc.; Quoi? Que? pronoms interro— gatifs.) I afseende på verbets konjugation är Förf. i allmänhet utförligare, och rörande de s. :k. irreguliera verbernas sjelfva verket regu-Iiltera formation af stamtampora bestämdare, än; någon af hennes föregångare i Sverge;. men derTemot vidrör hon räkneorden endast med nägra nader, ehurw deras stafsättj sammansättning m. ms. fordra åtskilliga upplysningar, som svårligen I kunna hänföras till syntaxen, — Distinktionen,. pag. 59 och: 69, imellan verbes essentiellement och accidertellement actifsy neutres eHer pro-neminaux, och flere dylika bestämningar äro I förträffliga; hvaremot den, pag. 33, af substantiv commun, efter tre olika användningssätt, är alldeles onyttig; och förklaringen öfver complements du verbe, pag. 3X, der dessa förblandas. med regime, oriktig oeh förvillande — I en fransk grammaire för Fransmän är det utan tvivel lämpligt, att upptaga en sådan lista, som I pag. 24, 23, på substantiver, åt hvilka de infödde stundom gifva oriktigt genus;: men vi Swenskar äro icke mera.frestade att misstaga oss om genus på dessa franska ord, än på en ofantlig mängd andra: för oss är denna förteckning således onyttig, och vi hade varit bättre belåtna med några reglor, som lärt oss att veta I:substantivernas kön efter deras ändelse eller betydelse. Anmärkningen, pag. 54, Cest par: extension gqwen dit qv une maison s2 båtit ete., är endast tillkommen för Fransmän; ty en Svensk gör denna reflexion opåmint, om han förstår talesättet. Hans behof åter är, att syntaxen blifva upplyst om de fall, då ban bör öfversätta ett svenskt passivum på franska genom dylika omskrifningar med se Exempel af den beskaffenhet, som de tvenne sista, skulle vi kunna anföra i mängd, och vi tage oss derföre irihetan, att fästa författarinnans uppmärksamhet på nödvändigheten, att under fortsäitningen af detta arbete begagna sina källor med något men kritik, utlemna ailt sådant, som för oss Svenskar är obehöfligt och deremot tillägga allt, hvad hon under sin undervisningspraktik kan finna af behofver påkalladt. — För öfrigt är redaktivnen ledig och rask, som det språk, hvarpå skriften är författad, så att man kaappt skulle tro sig läsa en grammatika, och några inadvertenser i uttrycket samt en mängd tryckfel, vittnande om en nog mycket vårdslösad korrekturläsning, kunna icke blifva förvillande, då -boken är skrifven för kunniga personer och ej för begynnare. Methoden var elter vår indelning det andra, men är rätteligen i alla afseenden det första ämnet för denna skrift. Dei är tydligen nitet för ett förbättredt lörosätt, som framkallat hela arbetet, och grammatiken är här mera ett substrat för reform-ideerna, än ett serskildt och sjelfständigt helt; hvarföre äfven de resomnemanger och öfningsexempel som föregå, efterfölja och äro mellanströdda, upptaga lika stort sidotal, som den egentliga språkläran. Men detia ämne är också det vigtigaste. Om vi än icke kunna underskrifva de hyperboliska uttryck om Franska språkundervisni.ogens närvarande tillstånd i Sverige, till hvilka Förf. blifvit hänförd af sin brin