Aftonbladet – 16 maj 1839, sida 2

18 Bä, S; r e Nn 3 a t a a 2 j utan att degraderas. cAllesamman hafva G syndat och äro utan berömmelse inför Gudi säger Skriften. Genom nyssnämnde förfogande, i hänseend till det obesuttna folkets rang, kan detta vis serligen ej mer anse sig vanäradt genom en po lisaga, som tillika är ett gemensamt straff fö tjufvar och skälmar; men inkonseqvensen at undandraga den besuttna befolkningen samme: till införande af jemlikheten inför käppen, all deles nödvändiga bestraffningsmethod, står lik väl ännu qvar. För att häfva denna inkouse qvens, behöfdes ej mer, än att de chögt besutt ne behagade — Konni soit qui mal y pensi — föregå med godt exempel, hvilket lämplig gast kunde ske på det sättet, att de hufvud: sakligaste stadgarne i sockenstyrelsernas aeger straffkodex mutatis mutandis intoges i en vis: ansvarighetslag. . För hvarje reformatör är det en af klokheter föreskrifven regel, att först och främst vänd sig till det vackra könet, och vi måste erinra att Hr Gr. L. icke alldeles försummat den. Pi flere än ett ställe talar han om qvinnohjertat: ädelhet; han sätter qvinnorna i spetsen för fattigvården, liksom H. K. H. Kronprinsessan i j spetsen för qvinnorna, och i allmänhet tycker man sig fiana, att förf. omfattar detta kön med en ömhet, som nästan smakar af österländsk L svartsjuka. Huruvida qvinnokönet blir delaktigt af det i sockenstyrelsernas strafftodex dominerande pryglet, är ej uttryckligen utsatt; Imen då det ej heller är undantaget, och man dessutom vet, att i Ryssland den äkta mannens kärlek till qvinnan ej: sällan visar sig genom bastonader, så må man väl antaga, att Hr Gr. ej velat, att Svenska qvinnan skulle sakna sådant ömhetsprof. Pag. 87 föreskrifver Hr Gr. ris 1 häktet, hvilket således ej är vanärande, men pag, 198 säger han, att det vore fåfängt, att med ris eller vatten och bröd vänta sig kunna cmota qvinnans utsväfningar,. Straxt der nedanför intar han likväl, att det finnas cmindre liderlighetens utsväfningar och fel emot allmänna ordningen, som, åtminstone på försök, kunna bemötas med vatten och bröd på kort tid, eller äfvenväl med risstraffet, tilldeladt i enrum af qvinnohand och så förstådt som uti barnaåren, — om det är subjektet eller gifvarinnan, som bör förstå, nämnes icke. Ömheten är, som man vet, ostadig, men att Hr Statsrådets är af den varma sorten, finner man af tragiska slutet: pag. 212—9213 fattar nemligen Hr Gr. det grymma beslut, att inspärra den tili lilstidshäkte dömda qvinnan i en cell — 3 alnar hög, 5 alnar bred och 3 alnar lång — hvars dörr aaldrig, kommer att öppnas. Utan att vilja täfla med författarn i pietistisk frombet och sentimentalitet, kunna vi likväl icke neka, att det gör oss ondt att se ett menniskobarn, en qvinna, måhända ung och skön, sålunda lefvande begrafven, samt att vi efter denna starka choque på vår känsla finna oss föga disponerade att vidare följa Hr Statsrådet i sina många och, uppriktigt sagdt, ofta rätt roliga funderingar. Innan vi sluta, måste vi likväl anmärka, att Hr Grefven på minga ställen synes hafva bhfvit mer och mindre fattad af den nya tidens ideer, ehuru de, så vidt vi kunnat förstå, måtte hafva verkat som ungt vin på gammal hjerna. Vi anbefalla boken, såsom en alldeles nödvändig vägledning bos alla dem, som fundera på något korrektionelt system för nästa riksdag, och tillägga, såsom en ytterhgare rekommendation, att den hög2 författarn haft det utmärkta förtroendet att vara Sveriges represenlant såsom minister i S:t Petersburg, såsom fullmäktig vid kongressen i Chatillon och kongressen i Wien, samt sisom ambassadeur extraordinaire vid Carl X:s kröning i Rheims. risks REYY AF TIDNINGARNA.