Aftonbladet – 11 maj 1839, sida 2

ders vilja, som är i himmelen, ban är min breder, och syster, och modera säger Christus (Matth. XII: 30); hela den jordiska patriarkalismens idå stinges genom dessa enda ord till döds, ty de införa den nya åsigten, att menniskornas egentliga förvantskap och sammanhängande med hvarann beror på individernes e-. genskap, att göra den fadrens vilja, som är: i himmelen; hvadan alla, som härutinnan öfverensstämmea, bilda den nya enheten, församlingen, oberoende af alla patriarkaliska stamoch slägt-band. Frälsarens följande ord må man: höra (Matth. X: 20, 21, 22): förty det ären icke J, som talen, utan det är eder Faders (den! hinmelska Fadrens) ande, som talar i eder. Den ena brodren skall öfverartvarda den andra till: döden, och fadren sonen; och barnen skola sätla sig upp emot föräldrarne, och dräpa dem. Och J skolen varda hatade af alla f.r milt namns skull. Icke kan det vara christendomens meni: g, och lika så litet kan det vara vår, att strid emelJan föräldrar och barn må pågå för ingenting eller utan skäl; men ovedersägligen ligger i christendomens anda, att vi sättas under en kön) melsk faders vilja och ord, i stället för under en jordisk: att den förre i alll mäste gälla: framför den sednare, och den sednare endast 1 respekteras i mån som han sjelf, i detta fell jemlikt med alla sina barn, fogar sig under den förre. Detta betyder, alt det orientaliska fadersvöldet Ydet på födsel och ålder grundade); icke inom ehristendomen kan gälla som afgörande i högsta instansen, utan bott såsom eu underordnadt, och med vilkor af enlighet med det christna rättesnäret. Den österländska patriarkalismen är derför härigenom bruten i grunden af sin id och till hela sin makt. Vär! kyrkohistoria under de första seklerna visar fullkomligt taflan häraf. Men någonting så stlötande emot alla den omgilfvande kulturens kärnföreställningar kunde icke lidas. Man säger, alt christendomen Bröt hedendomen; talar man om hvad som finnes i den rena och i evangelium ultalade christendomen, så är påståendet sant, ty der ligger hedendomen förkrossad. Men talar man om hvad historiskt tilldrog sig, så kan man likaväl säga, att det var hedendomen, som bröt christendomen, och att den sednare först fick sitt rätt stora insteg i verklen, efter ait hafva blifvit betydligen jemkad, rikt uppblandad med hedniska filosofemer och späckad med orientaliska dogmer, hvaribland främst Patriarkalismen sjelf, som, christnad, intog throrenu och började beherrska hela det stympade christna verket. Påfven, den romerske patriarken, slutade med att bli alla de öfriga patriarkernes patriark, så väl poliviskt som religiöst. Han fortfor så intill Luther. Hvad som hos Luthersnerne eiler de evangeliskt christne gvarstår af jordisk patriarkalism, är en glömska eller en inkonseqvens i systemet, bortgående, så fort man läser det evangelium, som man bekänner. Man skall säga oss, att vi gjort en lång ingress; men den torde i mer än en fråga icke vara alldeles utan sin angelägenhet. Tillåtes det oss nu, att förekomma läsaren med uppställandet af en slutledning, som bani säkert sjelf kan och skall göra, oss förulan, så är det denna: de menniskor, hvilka hafva egenskapen att vara bältre, utgöra en samling, som bildar ämnen till ledare, försvarare, upplysare och beskyddare af sina medmenniskor; hvarföre, i de fall, då ledning och deskydd tarfvas, de, som tarfva det, dragas af omsorgen för sitt eget väl, att ibland de före-: nämnde (icke till namnet, utan till egenskapen) bättre utvälja sig bjelpare. Detta förer oss temligen nära den gamla patronat-inrättningen. Men, för att den skoll kunna lyckas, behöfves — ånyo här, som alltid — en någorlunda allmänt spridd folkuppfostran; emedan eljest plebeierne, menniskorna i det hela, välja sina patroner diligt, skeft och utan god urskilning. Faran är dock mindre stor, än man stundom tänker sig, emedan de fleste genom sjelfva instinkten (blott defå varz otummade af yttre impulser) känna på sig, hvil ken som vill dem bäst, och att taga dylike vil! patroner, slår vanligen icke illa ut. Tillika fi vi anmärka, att i alla de tusen fall, der plebeierna, vi menniskor, ingen annans hjelp i samhällsväg behöfva, är det också helt och hållet onödigt. att vi välja eller taga bjelpare: vi skulle härigenom endast erhålla gagnlöse patroner, som med detsamma icke skulle underlåta att bli löjlige, likasom skadlige. Vi inskränka oss till frågan om universitelerna. Det är verkligen visst, att patrisrkalismen närmar sig här mycket mer till Romuli patronat-inrättning, än till det orientaliska fadersväldet. De akademiska nationerna visa sig som stammar, men deras chefer (inspectores nationum) äro valde patroner, och ej genom födsel ålder eller tvång åkomne patriarker. Di man talar om den hos oss rådande akademiska Pa;riarkalismen, måste man således rättvist besinna, att den skiljer sig mycket ifrån den politiska. Till sin inrättning smakar den verkligen a