Aftonbladet – 10 maj 1839, sida 3

mest fanatiska partiorganer inom hela landet; och aldraminst finnes deri ett enda ord af smädelse eller anfall på någoms borgerliga namn och rykte. Att man med anledning deraf i Wermland skrattat litet på Blackans bekostnad, var icke mer än förtjent. Vi frukta derföre också, att Hr Fryxells högtidliga uppträdande, ehuru det vittnar om ett berömvärdt deltagande för ettäsvagt subjekt, icke kommer att göra den påräknade verkan. Vi tro för öfrigt, att om Hr F. hade följt Carlstads tidning med litet mera uppmärksamhet, så hade han långt snarare funnit sig föranlåten att uppträda till bestraffande af dess redaktion, som antingen med afsigt eller af blind fanatism gjort sig till ett verktyg för kringspridande af alla möjliga lögner, insinuationer och försök att förkättra den delen af pressen, som strider för lag och rättstillstånd emot godtycket, men som sällan med annat än löjets vapen bemöter sina motståndares frenesi. I det hela synes dock en man med ett så stort fält för sin verksamhet, som Herr Fryxell, kunna hafva tillräckligt att syssla, dels med själavården uti sin vidsträckta församling, dels med fortsättningen af sina förtjenstfulla historiska forskningar, utan att kasta sitt namn i den politiska vågskålen, och framstiga såsom partigängare i striderna för dagen, hvarken å den ena eller andra sidan. Hr F:s skrift följer här nedan, hvarvid vi tillägga den upplysningen, att en person, som förmodat, att någon allusion på honom blifvit gjord i en not till Blackiaden, och hvars namn betecknas såsom slutande sig på —us, uppgifvit, att han på längre tid icke skrifvit något i Carlstads tfdning: Till Författaren af sångarna om Blackan i Aftonbladet för den 114 April 1839. Du, som för Sverges hela allmänhet Din stämma upphöjt bar till smädesånger, Hör ock ett svar, en annan röst från Wermland! Du smädar riddarn, som med öppen panna Och oförsvaradt bröst i dagen står, Af dig och alla sedd. Mot honom riktar Du dina pilar och den ädle sårar. Sjelf har du gömt dig, ormen lik i mörkret, För blick, för svar, för ansvar oåtkomlig; Du så kan såra lätt, men sjelf ej såras. I sanning, du är ingen riddare, Ej heller liberal! Ty friheten, Den ridderliga, ädelsinnade, När mot sin fiende till strids hon går, Hon gör det öppet. Ej som en bandit Hon smyger osedd fram och honom mördar. Du smädar riddaren. Snart nära hälften Af ett årbundrade likväl han yarit I Wermeland af alla känd och aktad. Han träget, redeligt och oafbrutet Sin börda burit har, och den ej liten, Af månget allmänt, nyttigt värf för orten. Och många äre ibland oss de slägter, Der han åt enkor och åt faderlösa Och åt betryckta hjelp och stöd har gifvit, I råd och dåd välgörande och verksam. Nu gäckar du den gamle. Hans förtjenster Du glömmer bort; men har ban något fel, Så drar du fram det, hånande, i dagen. Det är ej ädelt gjordt. Och fast du smädar, Så vet, att Wermland ändå honom vördar I tacksamt minne för hans trogna tjenster! Hvad lön din bragd förtjent, du döme sjelf! Du smädar riddarn; och när du i Wermland Det värfvet ej med framgång drifva kunde, Du honom inför hela Sverge gäckat, Inför mång tusen, som ej honom känna Af mer, än hvad du sagt. Hos dem du svärtat Hans goda namn. Det var ej ädel bragd. Du smädar riddarn och hans bundsförvandter Derför, att deras tro om staters väl Ej stämmer öfverens med hyad du tänker. O fanatism! I stat liksom i kyrka Förhatlig, olycksbringande för verlden. Vi läsa, hur i fordna mörka tider Hat, mord och brand och brott förödde jorden, Och detta blott för några trosartiklar, Olika tänkta af olika folk. Man trodde då, hvar enskilds, hvarje stats Lycksalighet så i som efter tiden Vid dessa satser oupplösligt fästad, Derför med eld och svärd hvar ville göra Sin egen lära till den gällande. Om också verlden dervid skulls sänkas I krig, i brott, i vildhet och elände; Det rörde ej fanatikern; han såg För sina ögon blott det drömda, nya Jerusalem, rättrogenhetens stad. — Nutiden skänker ett förnämt förakt Åt dessa flydda dagar, och likväl Nutideu lider utaf samma yrsel, Fast ämnet annat är. Ej kyrkans form, Men statens är det, hvarom nu man tvistar. Nu tror man verldens lycka vara fastad Vid nåcora nunkter af reocrinoesformen.