Aftonbladet – 8 maj 1839, sida 4

En vink åt ägare af Trähus i Rikets Städer. Såsom obestrideliz står alhid den sanning, att man aldrig med nog spänd uppmärksambet, kan följa tillämnpningen af de Stadganden, hvarefter individers allmänna l angelägenheter behandlas och det blirvsalitid ett af tidens vackraste tecken om nitet och begrundandet förmår underhålla värma och lif inom de borgerliga angelägenheternas krets Att forskningsbegäret någon gång leder till nog vidtsträfvande utflygter förminskar ej dev värde ani den af rörlighet äger, och det tillhörer dem, hvars ställningar och förhållanden utgöra målet för en väckt fråga, att afagöra, om den skall gillas eller förkastas, allt beroende huruvida, i följd af olika öfvertygelse, den väckta frågan anses stadna innom möjlichetens elier omöjligheternas gräns. Eu bevis härpå företer sig i de förslag, som af en delägare i Städernas Allmänna Brandstodsboiag blifvit vid 1838 års bolagsstämma framställdt, äsyftande att Trähus, som icke äro reveterade och ej täckile med Skiffer, Koppar, Jernplåtar, Takpapper och Tegel, ej må 40 är från motionsdagen avtagas i försäkring; äfvensom ett lika öde b redes för Sädeslador, Logar, Rökbastuzor, Tobakstorkhus, samt hus med eldstad, som,sammanbygde med stall och foderrum, icke äro från desse sednare med brandmur afskiljde; hvarjemte förslaget medgifvit, att inom året nybygdt trähus med eldstad väl finge i försäkring antagaäs, men med vilkor, att detsamma skulie 3 är derefier vara revereradt vid äfventyr af förlörad försäkringsrätt. Men icke nog med att motionären sålunda sall en nästan oöfverstigliz gräns för de flesta af ännu 0försäkrade husägare att blifva i Brandstodsbolaget intag na: icke nöjd att framställt den tunga demarkations-linien emellan den förmögne och den mirdre bemedlade, han anser det kontrakt, som i enlighet med stadgadt och faststäldt reglemente blifvit afslutadt med dem, som redan vunnit inträde i Bolaget, kunna till den grad brytas, att om redan försäkradt hus 40 år härefier skulle till beklädvaden fordra reparation, denna icke får ske med bräder, ehuru det dermed var vid inträdet beklädt, utan skall göras med tegeleller reveteringz, samt atttäckningsämne efter nyssnämnde tids förlopp vid behöflig förbättring endast finze blifva ofvanföreslagna af skiffer m. m. Onekligt har ett varmt nit för Bolacets bästa framlockat andan af nämnde förslag, men den flygtigaste kännedom om välmågan inom rikets Städer i allmänhet skall genast utveckla det oöfvervinnerliga hinder, som mötes i inbyggarnes oförmåga att bekosta den dyra beklädnaden med tegel, och hvad revctering med kalkbruk beträffar, erfordrar den ett utmärkt torrt timmer i byggnaden och en hes murare i allmänhet nog sällsynt kunnskap fatt kunna formera fast kalkbruk. Huru tungt måste det icke. falla sig för den, som ej ännu ingått i Bolaget, att, oaktadt ägare af et väl konditioneradt hus, icke mera kunna vinna inträde i en försäkrings-anstalt, som ger ersättning vid liden brandskada, för det han ej förmår att bygga af sten eller revetera med eldmotande ämnen; i sanning, mera centnerstungt har oförmögenheten aldrig framställtsin skepnadjoeh fältet för afond emot bättre lottade likar har sällan varit bättre planeradt. Hade motionären belefvat den kritiska tidpunkt, då det gamla Brandförsäkringsverket ramlade och ny försäkringsanstalt skulle bildas, samt erfarit intrycket af ett oförsäkradt tillstånd under en ständig, befarad eldsnöd, skulle säkerligen aldrig de förslag blifvit framställde, som göra ett inträde omöjligt för mängden uti nu gällande försäkringsverk, och hade så beskaffade förslag framträdt vid bildandet af ett nytt bolag, hade säkerligen icke revisorerne af 4837 års räkenskaper fått inberätta en teekningssumma af 19,150,000 Rdr. Måtte den tidpunkt infalla, då motfonärens välmenande förslag kan vinna framgång på en sannare väg än det stränga påbudetsjoch förmögenheten: tillåta kvar och i i it a i 319