Aftonbladet – 4 maj 1839, sida 3

En artikel i gårdagens Dagligt Allehanda har väckt uppmärksamhet genom releverande afnåora oförväntade uttryck i det numera af trycket utgifna tal, Professor Atterbom den 27 sistt. Mars höll i Svenska Bibelsällskapets allmänna sammankomst. Det innehåller bland annat, sid. 47: I vår samtid har vaknat, liiligare än mnågonsin, en sträfvan, hvars ädelhet — om ock ännu med många oädla bestundsdelar uppblendad — ej bör misskännas: en sträfvan, alt i hela samhällslifvet göra allvar af IFriheten. Sedan talaren litet längre fram omtalat det glädjande tidstecker, att filosofion redan längesedan (allt ifrån Kantoch Jacobi) gjort allvar af friheten, säger han: vÄnnu glädjefullare bör då för Försonarens vänner vara, att skönja, än här, än der, huru en god tidsanda, som icke får med den onda förvexlas, tydligen vill inleda jemväl det offentliga samhället sjelf, eller den ännu till stor del hedniska staten, i en framskridningsgång af till Christus uppstigande utvecklingar; ty bemödandret, att göra allvar af friheten, skall då tvifvesutan, om ock sat, allmänneligen begripa sig rara ett bemödande att göra allvar af Ciristendomen. Dessa uttryck af ITir A:terbom äro verkligen, allt efter som man tager dem, anmärkningsvärda. Vi tvifia icke, att de samhällsförbättringar, hvarom man så länge kämpat, den allmänna sträfvan, att i sjelfva semfundsifvet göra allvar af friheten — göra ehartan till sanning, skulle mean säga i Paris — har sin innersta rot i kristendomen, evangeliskt förstådd. Men är det icke iust detta, man ifrån en viss sida ständigt nekat? Har man icke med de behagligaste bypotbeser, de angenämaste ordasätt och de bäst bygda perioder outtröttligen velat bevisa, att lydnad emot all slags ordning, och äfven emot oordningen, såvida den flöt ur en älskansvärd källa, vore en pligt. predikad af en lära, hvars ordalag i detta fal dock blott innehålla, att vi skola vara all goe ordning underdånige? Ultrasidans politiska käm. par hafva ju i kristendomen sökt sin tillflygt: Sin sista, det är sant; ty icke har deras smak annars än i högsta nödfall, drifvit dem till den