Aftonbladet – 4 maj 1839, sida 2

TMA UU It DU UDI RICK THA I denna del vore naturligtsis utan ändarmäl, då en stor del af det hit hörande är afhandladt eller omsagdt i den andra. Denna upptages, som sagdt är, till inemot hälften af sitt öfverskrifna ämne; det öfriga, med afdrag för de talrika episoderna, kan auses tillhöra penitentiärsystemetl. Det är likväl nödvändigt alt underrätta läsaren om hvilka ämnen ban här får läsa, emedan många ämnen äro såsom episoder inflätade elier rättare inkastade bland hufvudämnet, som alltid intar minsta rummet. Först förekommer ett stycke af förf:s 4826 utgifna skrift com korrektionssystemet i fångvåirden, Cerefter följa i ordning: barnauppfostran, fattigvärd med dit hörande stadgar; fattigvård i städer; tiggel; besutenbeter; mantalsskrifuing; lösdrifve:i; ekonomiska föremål! för sockenstyrelser; moraliska och sedligheten tillhörande föremål; sockenstyrelsers bildande; antalet af dess ledamöter; dess förbällande tiil länsstyrelser och domstolar; sockenstyrelsens domsrätt; sockenstyrelsers arbetssätt och sammanträden; sockenstämmor; notarius publicus; provincialpupillkammare; arbetskompagnier och penitentiär behandling. I detta sista stycke har, som man ser, förf. återkommit till ämnet i förra delen, hvaraf en god del här omsäges celler med vidsre detaljer ökas, och hvarunder förf. äfven får tillfälle att yttra sig om lämpliga straff för brottsliga qvinnor. Hvad Hr Grefven och Statsrådet sact om alla dessa saker, är den fråga, vi vidare hafve att besvara. Det är tydligt, att man ej kan upprepa allt hvad förf. sagt, utan att man måste inskränka sig till det, som i ett eller annat bänseende är nytt eller originelt. Hvarje arbete måate nemligen antingen meddela nya begrepp eller gifva en ny utveckling af de gamla, måste i sak antingen uppfinna nya delar eller en ny sammansättning af de gamla. Det nya i förf:s bok är af sednare slaget; det är endast bang sätt att sammansätta förut gifna delar, som tillhör honom, och det är denna sammansättning, som här, så vidt möjligt är, bör tecknas. Först måste vi lemna en eskiss af den stämning, i hvilken förf. synes hafva företagit sig detta arbete. Inledningen börjar på följande sätt: Man klagar, och med skäl, öfver det tilltagande sedeförderfyet och ett ökadt behbof af fängelser och korrektionsanstalter: men man går aldrig till roten af det onda: man likasom skyr att anställa en undersökning, som man anar skall sluta med uppoffring af personliga mödor eller af penningar, och man fortfar heldre att drifva omkring inom cirkeln af alla de samhällsinrättningar (fordom måhända goda, men nu mer utlefvade), hvilka vi ärft af våra fäder. aDock så kan, så bör det icke alltid förblifva: och tiden synes så mycket mera vara inne att grundlägga ett bättre, som man öfver allt hos folket röjer ett stigande begär att förbättra alla sina institutioner. Vare det längt ifrån miz att förkasta det gamla, derföre att det icke är nytt, eller att misskänna allt det goda, det föstjeustfulta, fådernas vishet lemnat oss i arf. Men bredvid detta erkännande af vår tacksamhetsskuld, måste man lika villigt tillstå, att alla menskliga inrättningar dela det gemensamma ödet, att äverkas af tiden, så att, hvad som varit för sin tid godtoch nyttigt, kan, under andra generationer, anti rean oc andra tidsförhållanden, blifra mind:e bru!bar, ja till och med rent af skadligt. Då man ! it öfvertlyga sig, alt det sålunda gifves ett uti socialt hänseende förderfligt ondt, är det ef högsta behof påkalladt att med allvar undersöke orsaken dertill samt att i möjligaste mitto söka undanrödja de skadliga verkningarne deraf. Tycker man sig ej höra Gustaf I eller docerande för vår stationära och envisa a aflägsnare bygder, der det katolska mö qgvarhyilade i all sin tjockhet? Och språk måste man i vår tid föra med samhället! man nödgas för våra konsery stive på taburetuterne och vid portföljerne docera såsom för la och af monskliatt åHerr I sileger, , libesätt: barn, för att få dem att begrina den ent hela verlden erkända sanningen, att aM ga inrättningar dela det gemezsavma verkas af tiden;! Det undscende, Statsrådet talar till sina konseryv: begagrar han deremot icke med oss : rala. Till dem ställer hon sitt tal på följ fin2 Get ens aFörfatlaren vet och beklagar, att i Sv nes föga eller ingen fallenhet stt ica all allmänna tillhanda med lönlösa bi: uti mål, der bäde personlig säkerhe ielar komma i fråga. Det är viga t med en äkta modern liberalism, höctnedt ropa efer mouyemanget cch omstöpnineen sl institutioner, och anklaga Regerinsen fö: sker och icke sker. Det är lätt, och. t mänt, alt kasta skulden af alit det orda, de iga, som kan sig i landet tiildraga, up;å csmäns förmenta svaghet, som man si ;emödar sig att nedsatta uti elimär Men framläggas åter förslag, som fo: ippoffringar af egna mödor, eller af 5 å uteblifver allt åeltavand, eler utn åsom absolwtismens doidu aniäysg eten. a Vänder man sig till massan af dessa redlige och ipplyste possessionater, hvilka i maklig :o vårda tler vanvårda sina egodelar, så veta de väl att klava öfver arbetande klassens tilltagande oduplir het, ifver kringstrykande lättingar, vanvårdad barnaippfostran, dålig och aflägset boende kronucbetjeling, bristande polis, gäckade författningar m. m. — Men bjuder man dem ett medel att sjelfva bilraga, att betrygga husfriden och att omgilva sig