Aftonbladet – 27 april 1839, sida 3

netiseur och häxmästare, som man påstår. cFattigdomen och den ädla stolthetena, som äfven bjelper att hindra Häradshöfdingen att fria till den rika Borgmästarens dotter, hindrar honom dock icke ett ögonblick att emottaga Lisbeths testamente och intill hennes död imediertid lefva på hennes bekostnad. Han hade här att välja mellan två vildt främmande personer: en gumma, till hvilken han aldrig kunde komma i annat förhållande än som emottagare af välgerningar, och en älskarinna, af hvilken man vanligen icke tvekar att emottaga, och åt hvilken man icke tvekar att gifva, emedan ckärleken jemnar alltc; är det icke så? Dessutom hade Tanten redan gjort nitton testamenten; och som jurist visste Häradshöfdingen negsamt, att hon kunde göra det tjugonde, första gång en fnurr kom på henne. På lös grund byggde han således den ekonomiska lycka, utan hvilken han icke vågat söka den kusliga. Men dylika små anomalier höra ju till romaner; och vi, som icke förstå oss på handteringen, förbise gerna en dylik småsak. I naturmålniovgar och iakttagelser öfver sambällslifvet innehåller boken mycket af värde, om än fabelen skulle hänga något löst tillsamman. IHade vi blott sett på denna, så hade vi icke 2nselt oss berättigade att tro, det Kusinernas författarinna gett oss detta atestamentecw; men de förra göra, att det icke är henne ovärdigt.