Aftonbladet – 26 april 1839, sida 2

VT SLE NÅGRA ORD OM PRESS, REFORMER, MINISTERSTYRELSE, samt andra dagens frågor, i anledning af ströskriften Upplösning är icke upplysninga. (Slut fr. gärdagsbl.) Den på så mycken effekt beräknade framställningen af den utländska pressens beredvilighet att taga initiativet i reformfrågor, låter alltför ståtligt och har icke mera än ett egentligt fel, nemligen att icke vara — — sann. Låtom oss blott välja ett exempel bland hundrade: den just af Förf. omrörda parlamentsreformen. Dess princip yrkades länge af petitioner, parlamentstalare och pressen; men något ordentligt förslag framlades aldrig i pressen, icke ens i parlamentet, förr än frågans motionerande blef en regeringsåtgärd (cabinct-measure). Greys motion 4798 och alla de sednare, ända till nämnde tid, åtföljdes ingalunda af ett detaljeradt lagförslag, likasom aldrig de första motionerne i ett ämne innehålla något dylikt. Motionären utvecklar blott bristerna i det närvarande, bevisar nödvändigheten af någon åtgärd till deras afhjelpande och framlägger, på sin höjd, några allmänna satser om den anda och syftning, hyvaruti reformen bör ske; han begär till en början blott tillåtelse att framdeles framlägga ett lagförslag (Mleave to bring in a bill9), men framträder alls icke genast, såsom här sker, med ett komplett projekt. Det är om tillåtelsen att framläy. a en bill, som första debatten uppstår; och vägras detta, så blifver aldrig något förslag synligt. vålunda kom, allt ifrån 47998 till det år, då parlamentsreformen blef cabinet-measure, aldrig något la förslag derom i dagen; under de 40 åren kom det icke längre än till tvist om den frågan: om parlamentsreform skulle ske. Inträffar åter, att första motionen bifalles, d. v. s. att motionären erbåller tillstånd att bring in a billa, då, (i fall frågan är så vital, som en representationsförändring, och ministeren bestridt principen), då inskränker sig saken ej mera till författandet af ett formelt lagprojekt; då blifver en förfärlig uppståndelse i landet, helt andra saker till en början att tänka på. Ministeren är med detsamma upplöst. ty hvarken vill han sjelf åtaga sig, eller vill nationen ät honom anförtro att handhafyva ordnandet af åtgärder, som han ogillar — om en styrelse, som skall tvirgas att styra cfter grundsatser, dem hon sjelf ogillar, har man lika litet begrepp, som om statsmän, hvilka ombytta öfvertygelse i vitala frågor. — En ny pluralitet har uppträdt; och inom pluraliteten af nationen, som uttryckes af pluraliteten bland representanterna (då dessa NB. icke representera stånd och skrån, från hvilka statsmannabildningen är utestängd) måste väl finnas — och finnas också allestädes, om man vill finna — män att sätta i spetsen för administrationen, utan att just derföre genast behöfva tänka på partier, som ryckas om väldet och derföre genomdrifvit den speciella frågan. En ny administration bildas således, hvars första göromål är att till cabinet-measurea göra den fräsa, hvars princip, men ingalunda i detalj utarbetade förslag, gjort sig gällande mot den förra styrelsen och drifvit den från rodret. Då sättes ett utskott (hvaraf den segrande motionären vanligen blir ledamot) att genast utarbeta detaljförslaget, hvilket så förelägges representationen såsom en regeringens proposition; och då först begynnas diskussionerne, både inom representation och press, om sätt.(, reglementariska föreskrifter, paragrafernas Ivydelse ete, Men den, som inbillar sig, att man i England börJar med dylikt, den vet icke, huru der tillgår; och den, som vet bättre, men ändock ville inbilla andra, hyad han sjelf vet osant vara, den är — — ett snilleax, en talent.4 Då inom sjelfva lagstiftningen så tillgår, skulle det väl vara besynnerligt, om pressen företoge sig den ännu fruktlösare mödan att tillverka utförliga lagförslag. Också måste hvar och en, som följt den engelska pressen i några år, erkänna, att förespeglingarne om dess uppträdande såsom motionär äro blott tomt prat, möjligen icke utan framgång beräknadt på de mindre bevandrades lätttrogenhet, men till sin rätta halt uppskattadt af dem, som bättre veta. Sjelfva ströskrifterne, som vid vissa betydelsefulla epoker, t. ex. nu, bruka visa sig i England, äfvensom tidskrifterne, hvilkas fach är utförligare afbandlingar, befatta sig egentligen med de stora principerna och blanda sig ale drig i detaljer, i formen, i det reglemontariska förr, än lagförslaget är helt framlagdt för parlamentet. Tidningarnes befattning är till en början att göra den stora allmänheten delaktig af hvad som är i görninga, förvandla det till ett populärt.