Aftonbladet – 24 april 1839, sida 3

IOTLJCHELET jag Ilxa INCL äilnDdar fOTfITiga, Bom Jak, uti denna mensklighetens stora högmålssak, skulle tillstyrka en blind hängifvenhet för mensklig auktoritet. — Det enda tryggande, äfvensom enda vär diga härvid är, att, i skötet af den ödmjukt knähö da förtröstansfulla bönen, pröfva allt och behålla det godt är. Säkerligen stall äfven detta mitt hjertliga och välmenta räd förekomma vår hedniska gudomlighet såsom ett resultat af en fin idet eliter on inbillning, hvilken råkat ta a öfver själens veflekterande förmåga en förstörande öfverti fu, att antaga desta, erbjuder visserligen ett det mest beqväma coun de main; äfvensom man, i denna olrckliga händelse, år ytterst pli glig att under stridens vilda tummel! förekomma, så vidt möjligt är, all I omansspitian.a Det måtte anses högst förlåtligt för hvar och en, Isom med tillbörlig uppmärksamh et följt min anfd handlöggning af vär absoluta nykterhetslära, om han hos Minerva tycker sig finna spår till en glömska eller tenkspriddhet, som cjserdeies väl kläder en inom spritdryckernas hemska område korad Mancha-riddare. Emothycm kämpar Minerva ännu i denna stund, om icke emot presten och teologen ? Hvar finnes någon enda af mina nykterhetsartiklar, der jag icke med innerligaste tillbedjan och glädje söker, med Guds bistånd, att ihågkomma, såsom sig bör, min plats på Ziors murar? Hade Minerva behagat taga en närmare notis om mina 29:e från trycket utgifna religiösa skrifter; så skulle hor omöjligen aldrig så blindbocksaktigt och hufvudstupa kastat sijy in på banana för de dr raste, de, uti vårt försofiade tidebtarf, mest anammansvärda betraktelser. Det vill synas, som om en lika hemsk som välgörande rysning bemäktigat sig Minerva, i den stund bon öppnade bibeln och Jäste kämpens hotelser uti Metth. 40: 28. Högst oförtjent ar jag likväl till de grufliga förebråelser, som härunder vanka. Den vredgede har, i detta hänseende, endast att hålla sig till vingårdsmannen, Matth. 45: 43 och till den så outsägligt säkert träffande Bildervännen uli Matih. 9: 46, 47. Må hända skall äfven här min lott blifva, att uppbära skuggen ef svärmeri och fanatism — att bränmärkas, sägom den der gudlöst tillämpar det embete, som fördömelse predikat. Får dock se på sistonc, hvilken som träffat det rätta, antingen nylkterhetseller måttlishetsflayellanterne.s — — Det smärtar Minerva bland annat, att erfara, hurusom H. K. H. Kronprinsen lika sant upplyst som sant hjeltemodigt beslutat, att! ej längre hafva skaffa med hennes måttlighetsdyrkare. Han har behagat med sitt höga namn pryda de nykterhetsföreningar, som, ehuru till formen troligen och i det närmeste upplöste, likvisst till deras väsende segrande skola fortgå ifrån nu allt intill dagarnas ända genom Hans kraft, som allt verkar i allom, 1 Cor. 42: 6. Min svaga sida är imedlertid ingalunda att uttala det fadua och osmakliga smickret, minst inför konungeathronen; under det jag tällar med hvilken som helst att vexkommunicerau uselheten, hvarkelst den än må uppenbara sig, samt ett, i motsatt fall, med varmaste hjerta ,Fanonicerax hvarje storartad handling, hvarje ädel bedrift, den må tillhöra hyddan eller palstset. Det är sannerligen rysvärdt, att, å existimatfonens vägnar, falla uti så lättsinniga bänder, som Minervea-Redaktiopens — en tenke, som ovilkorligt uppstår, då densamma företeger sig, att, med lömska vinkar, orda om val af ungaomens nöjen och förströelser — att desse måste utaf föräldrar, lärare och uppfostrare väljas med yttersta samvetsgrannhet, derom öfvertyga oss de, ty värr! vekliga och sedestörtande dater, hvilka, både i städer och på land, utmärka ett uppväxande slägte. Ibland dessa sednare har jag, såsom församlingslärare, haft den gråmelsen bemärka ett, i sednare tider, på söndagarne, merendels straxt efter gudstjenstens slut, företaget penningevinstgifrande spel, bvilket här å orten kallas sing!a eller virra slant. En den mest rysvärda profanation af våra dira sabbatseftermiddagar, under hvilken icke blott penningar, utan äfven pennknifvar, kravatter och andra persedlar offrades åt spelets olyckbådanac genius, hölljust på att taga öfverhand, då jag, på det kraftigaste, satte mig häremot samt fereslog att erbjuda forsarne, sedan en tillbörlig huslig andakt på söndagseftermiddagen blifvit iakttagen, hvarj handa eqvilibristiska öfningar, inom en och samma lokal rm ed cungan och kägelbanan; hvarigenora barnens föräldrar och rmålsmän, utan svårighet. spde tillfälle, att, uti en enda blick, öfverse och kontrollera sina älsklingers uppförende och företar. Svårligen skola några ondra än Minerva och vederlikar bärutinnan upptäcka galenskap och svär meri. Hyad dansten, vid lämpliga tillfällen, avgår, bar jag, såsom prest, aldrig protesterat detta nöjes hofsamina bruk ocy pyttjar ide. Tvertom har Jag attierinra mig mången gång 7, då der, uni bondatufan, lika hurtigt som offentligt öppnade slängpolskan gjorde ungdomens nöjen både trefnare och oskuldsfullare. — Slutligen ruåste jag beklega, att Aliceria befunnit min Svenska dålig; och osamwankängundee, ett högst iedsarat omen; ty iden stund man icke är någorlunda mäktig modersmålet, har man ock, inom för edragels skönarepubiik, förlorat, objelpligen förlorat all kredit. Imedlertid torde några of detta slags graveamior få uppföras gå oficinens räl Så befinnes uti min gednaste artikel ett förvil d om i stället för ett meniogsrilfvande Ork — i stälJet för: ovännen ett alldeles oknväcdbart: otiännua äfvensom det mot slutet af artikeln Jäses: fopa i etället för det rätta: ronar. VR