Aftonbladet – 24 april 1839, sida 3

drog sin huggare, och dermed förföljde den främmande karlen uppför gränden och fremåt Mynttorget. Här motades de likväl och gensdarmen arresterades, samt blef i Polisen dömd till prygel, för det han i oträngdt mål dragit svärdet, hvaremot den främmande karien fick böta för oqvädinsord. Herr Prosten Isberg i Parboäng har hos Red. anhållit om plats i Aftonbladet för en artikel, påkallad af ett utfall emot Herr Prosten af Svenska Minerva, rörande nykterhetssaken. Det varma nit, hvarmed Hr Prosten ifrar för nykterhetens sak, och hvilket utan tvifvel redan bör hafva burit goda frukter, så väl i Parboäng som kringliggande församlingar, berättigar Herr Prosten att få sin tanka offentliggjord, äfven om vwi ej skulle tro, att fördömelsen öfver måltligheten är den allrarättaste vägen, att få den förhatliga dryckenskapen utrotad, eller bränvinets skadlighet allmänt erkänd. Vihafva derföre trott oss böra efterkomma Herr Prostens önskan och införa här nedan hans yttrande, med tillönskan af all framgång åt hans: goda alsigt. Till Aftonbladsredaktionen! Fullkomligt öfvertygad, det Redaktionen med semma aktningsvärda oväld, så väl bädanefter som hittills, behandlar den polemik, som mina uttalade nykterhetsprinciper ådragit mig med tidningen Svenska Minerva; torde Redaktionen upplyst och välvilligt intaga nedan utförde reflexioner, hvilka afse ett sjelfförsvar, så mycket mera af nöden, som Minervas sednaste utgjutelser förråda ett icke ringa straffbart bemödande, att, ej allenast förringa och förlöjliga, om icke profanera det sant religiösa, hvilket, utom allt tvifvel, tillkommer ifrågavsarande nykterhetsprinciper; utan ock, att till allmänbetens förvillande framställa min moraliska ristens uti en lika fsisk, som afskyvärd dager — tvenne motiver alltså för en vytterligare och, såsom jag vill hoppas, slutlig konfrontation, bvilka icke lätteligen skola förvexlas med min motståndares. Det är visserligen att beklaga, det hvarje ömt och allvarligt bemödande att kunna gagna, ej sällan hemburit sin man samtidens otack och förföljelser — sådan tecknar sig ock i sanning deras: erfaren het, hvilka, under Försynens allt välsignande ledning, önska att kunna sätta yzan till roten på, ej allenast den fariscism, som, i våra dagar, detta att uttränga sall sann kristerdom, utan ock detta orena lustdrycksväsende, kvilket just nu håller på ett neddraga uti sin allt uppslukande hvirfvel naItioners och enskildas både timliga och eviga väl. För min ringa del har isg aktat såsom en fast oeftergiflig pligt, att icke dagtinga med hvarken den förra eller det sednvare. Med all min vålme(ning har jag råkat att blifva misskänd af begge. I Min, uti djup kristlig enfeld, motiverade nykter-. I betslära bar dock företrädesvis gjort mig till ett. föremåf för all den bitterket, somm ett ytligare be-: dömande och måhända änvu mera en för den goda I sakens framgång, afvog känsla mäkta ingifva. Mi-. Ipervas sednaste mig beskärda mention honorable vittnar fulleligen härom. Det länder miz bärunder till så mycket sannare tillfredsställelse, att hefva vid flera serskildta tillfällen låtit mina nykterhetsprinciper företrädas utaf all den kraft uti bevisning, sum läksarekonrst, erfarenhet, sundt förnuft och sann kristeodom sammanstämmigt mäkta erbjuda, Skulle jag till äfventyrs ännu icke vara rätt förstådd; så är sannerliIgen detta icke mitt fel Den allegori, uti hvilken. jag sednast tog mig friheten kläda mit bearbetande af abrolut nykterhet, bemärkes tviftelsutan af de fleste; och, i detta fall, är det för sitt ändamål nog. För dem äter, som föresatt sig att tvifla, äro de solklaraste skäl och bevis icke mäktige att öfvertyga. Under en strid al denna art äro alla, äfven de dugligaste, försvarsvapen för kortaw. Icke vill man mäta sig med sin motståndare på öppna fältet — ej helier vill man e:känna tig siagen — den enda öfriga, i sanning usla utvägen måste nu i vidtagas — den, att på iovektivernas skandalösa Il område tappert bugga orckriing sig — ett, i stället för ärligt framlagda sargumenter, utdela de försåtligaste sidohugg, och der desse icke vilja göra tillfyllest, taga de nedrigasie beskyllningar till hjelp. Det är ock tänkvärdt 8att finna, buru Minerva, med all sin förmenta vighet, griper sig rätt enfal digt an, för att, åtminstone inför de enfaldigare, kunna dölja reträtten. Med hyllken har jag skiftat I vapen, rörande den absoluta nykterhetsläran, om icke med det parma bladet eller med der hedniska gudinna, hvars namn det bär?k Dessutom, uti den högtidligt afgörande stund, på hvilken idcerne kämpa den väldiga kampen — hvad gör det till saken att känna elier icke känna namnen på desammas synlige förfäktare? Man söker sanning, för att upplysa och öfvertyga — icke namn, för att skymfa och smäda. Hade Minerva, utur denna sannt vetenskapliga synpunkt, genast med stridens början, behagat taga min absoluta försakelse-teori under skärskådamde: så skulle säkerligen debatten