Aftonbladet – 24 april 1839, sida 2

falld jemväl för annan orsak, än allenast de tilltalade ynglingarnes förmåäende till bekännelse af brottslighet, och hvilken orsak, enligt Hr Häradshöfdingens förebärande, då skulle vara att söka i den fräckhet, hyarmed de skola förnekat sina förut för Polis-uppsyningsmännen Wiumeijer och Kretz gjorda uppgifter om åtkomsten af hvad hos dem vid arresteringen påträffats, så inuebära dock Hr Häradshöfdingens ofvan anförda ord tillika ett bestämdt erkännande, att pryglingen lika mycket, om icke mer, blef af Hr Häradsbhöfdingen anbefalld för sjelfva deras nekande till brottslighet och i afsigt att förmå dem till annan bekännelse om åtkomsten af det innehafda, än den af dem inför ÖfverståthållareEmbetet först afgilna, att något tvifvel om detta pryglingens hufyudsakliga ändamål nu mera ej förefinnes, isynnerhet om uppmärksamhet fåstes vid Hr Häradshöfdingens yttrande, att pryglingen anbefalldes, emedan Christan, Berglund och Lundberg icke genom ömma och allvarsamma föreställningar kunde förmås att nöjaktigt redovisa åtkomsten till de af dem innebafda penningar och varor, ehuru påtagligt var, att denna åtkomst var oloflig. Att polismyndigheten, hvars åliggande det är, att använda sina bemödanden till vidmakthåällande af allmänna ordningen samt lagöfverträdares upptäckande och befordrande til! straff, dervid alltid bör med allvarsamhet tillvägagå samt understundom äfven mäste med stränghet förfara, derom kunna visserligen å ena sidan, olika meningar icke äga rum, serdeles i en tid, sådan som den närvarande, den der beklagligen utmärker sig genom en sjunkande meralitet samt deraf töranledde tilltagande sjelfsvåld och förakt för helgden af andras egendom och rättigheter hos samhällets lägre medlemmar; men å den andra sidan kan dock icke medgifvas, att den nödvändiga allvarsamhet och understundom beböfliga stränghet för vinnande af ofvanberörda vigtiga ändamål må, uti ett ordnadt samhälle, såsom vårt, af polismyndigheten utsträckas till en obegränsad frihet, att utan rättesnöre af lag och utan afseende å deri grundad säkerhet till person, använda hvilka medel som helst, eller till rättigheten, att i nitet för det allmännas bästa gå ånda derhän, att såsom lagbrytare betrakta hvarje anklagad, och att, då bevis om brottslighet emot honem ej förefinnes, begagna väld emot hans person, för att tvinga honom till bekännelse deraf; ett förfaringssätt, hvars ändamålslösbet, oberoende af dess lagstridigbet och vidrighet för den sedliga känslan, tillika bäst bevisas af den brist på trovärdighet, som alltid åtföljer cn så!unda aftvungen bekännelse, ja, till och med blotta misstankan derom. Af hvad i målet förekommit, är visserligen ganska påtagligt, att Hr Häradshöfdingen Hultberg, i och med detsamma Christan, Berglund och Lundberg inställdes till förhör hos ÖfverståthållareEmbetet, bemäktigats af föreställningen att deras åtkomst till de innehafde penningarne och effekterna var oloflig, men att saken verkligen så förhöll sig, det synes mig, 0aktadt Hr Häradshöfdingens uppgift derom, för ingen del vara lika påtagligt. Ingen armälan hade nemligen, åtminstone efter hvad handiingarne gifva vid handen, hos öfverståthållareEmbetet skett derom, att de utaf Christan, Berglund och Lundberg innebafde penningar och varor förlorats af någon genom stöld, än mindre om något förhållande. som kunde gifva stöd åt misstankan, att just hemälde ynglingar skulle sådan stöld föröfvat, och hvarken beloppet af penningarne eller värdet al sakerna, som de innehade, voro så betydliga, att deraf kan sägas hafva varit ens sannolikt, immindre påtagligt, att desamma ovilkorligen måste hafva blilvit al dem genom stöld förvärfvade. Men äfven om, såsom Hr Häradshöfdingen Ilultberg förebär, otvifvelaktigt varit, att Christan, Bergfund och Lundberg oloftigen tillegnat sig hvad hos dem vid arresteringstillfället funnits, icke blef Öfverståtbållare-embetet, deraf mera än Snners berättigadt, att genom misshandling 1 häktet, eller med andra än lagliga medel söka tvinga dem till bekännelse derom. Ett sådant förfaringssätt förbjuder nemligen lagen uttryckligen dels i 20 kap. 8 8 Missgerning sshalken, der det, såsom den lyder i den Kongl. Pörordain. en d. 20 Januari 4779, i allmänhet och utan afscende å personen hvilken sig så förgar, heter: Pinar man någon att dermed tvinga honom till pvekännelse i någon sak, straffes, svm 1 å ende paragraf sagt är, eller med ett års fingelse och Etihundrade daler silfvermynt böter, dels och specielt med afseende å domsre och Befallningshafvande uti 27 kap. 37 8 Rätte; balken, som siger: Ej må Domare eller Pe faliningshafvande låta någon till bekännelse pinas och plågas, med tillägg, att, om någon det pör, han skall plikta såsom saken är till och i full öfverensstämmelse med hvilka lagbud, Kongl. Maj:t dels genom nådigt Reskript den 27 Aug. 1772 förordnat om förstörande i riket af alla pinorum,. der pinliga förhör kunde anställas och