Aftonbladet – 19 april 1839, sida 3

ar ULLTYCB, 301XSlagEnS Ungdomsperiod, Och Ref. skulle önska, att vi en gång finge en med filosofisk och kritisk blick ordnad samling; äfven för vårt fädernesland, hvarest vi hittills fått nöja oss med okritiska samlingar. — rudis indigestaque moles. Till en del bära Irländska sagorna fullkomligt Skandinaviskt lynne. Likasom i denna samling den unga musikanten och äggskalssoppan, hafva vi äfven våra sagor om af trollen bortbytta barn, och till och med instämmande i de mindre dragen, såsom att trollen kunna tvingas att återställa det rätta barnet genom att hota dess eget med plågor och död och att trollharnet i vaggan utropar sig hafva lefvat i sekler. Af dylikt slag är äfven sagan om den hufvudlösa ryttaren; och det torde hända, att dylika dikter äro ett arf efter Ostmännerna, under den tid de herrskade på Irland och stodo i mångfaldiga relationer till landets urinvånare. Sagorna om dödsförebud, som här finnas, äro spridda till alla jordens folkslag. Mera nationelt är utan tvifvel Irländska sagoförhållandet till hafvets och luftens elementärandar. Äfven vi hafva sagor om hafmän eller sjörå, som bemäktigat sig och bortfört ädla fröknar; men ingen förtrolighet har derigenom uppstått mellan menniskorna och dem, tvertom har riddaren uppbjudit allt, för att frälsa fästmön eller systern. Irländaren är deremot liberalare, såsom här i de Fångne själarne. Han dyker ner till hafvets monark på sjöbotten, dricker om med honom i wbhiskyflaskan, spisar delikata fiskrätter, bjuder honom igen på middag, och sedan han supit honom under bordet, dyker han i hans frånvaro ner, att befria de drunknades själar, dem han hållit fångna, utan att detta störer vänskapen. Äfven gifta sig stundom dödliga med hafvets nymfer, en förtrolighet, som i våra folksagor hlifvit öfverflyttad på bergandarne; ty man har hos oss flera exempel på ungersvänner, som lyckats knipa bergflickor, från de öfverseende fäderna, hvilka hedrat brölloppet med inkastande af stora penningsäckar till de nygifta. (Se t. ex. Ödmans beskrifning öfver Bohus län.) Stundom öfvergår Irländska folksagan till en lekande humor, såsom i sagorna om Daniel o Rourke och andehästen, der andeuppenbarelsernas källa är whiskyflaskan, samt FTror du ej på andar, der hela förtrollningen upplöses i champignoner. I andra deremot röjer sig nära frändskap med det sublima och äfventyrliga 1 Osterlandets berättelser. Sådana äro sagorna om syndaren, hvilken, ställd inför den Eviges domstol, genom sin skyddsandes förbön erhöll tre års besinningstid; om Fior Usga och dess underbara brunn (en saga äfven gängse i Skottland). Traditionen om vissa familjers skyddsandar (Banshees) är äfven kommen från Orienten; man erinre sig Persernas Fervers och Grekernas Genier. Likaså måste man der uppsöka stamlandet till sagan om den förtroliade buteljen, en saga, hvaraf vi i Sverige hafva en varation i berättelsen om bordduken, som efter tillsägelse dukade upp allt rart; bocken, som producerade penningar, och käppen, som på befalining piskade på och kröp i hål. Spår af en poetisk bitter känsla af Iriands nu varande politiska förtryck röjer sig i sagorna om O Donoghue, den vidifrejdade och milde herskaren från fordna dagar, hvars ande ännu stundom uppträder ur sin andehoning, än att hugna landet med ett godt år, än att hjelpa betryckta underhafvande. Vi hafva angifvit några af de beröringspunkter, som finnas mellan Irlands och grannländernas folksagor. Framställningssättet är enkelt, ledigt och ej utan behag. Ofversättningen är i allmänhet god. Några få fel eller afvikelser från vanliga språkbruket träffas, såsom t. ex. att öfvers. brukar gifta såsom aktivum i stället för äkta, eller gifta sig med, ett bruk, som svårligen kommer att vinna efterföljd. —-— w—— mm —— 2 I —— —— — -ÖZ .-— ros sn RÄTTEGANGSOCH POLISSAKER. FT dac nå förmiddacen kactada cv an karl