Aftonbladet – 17 april 1839, sida 2

trycket cborgerlig tunga, skulle hafva afsett en skatt af landtmännen till invånarne i någon viss stad, är alltid märkvärdig, men har äfven förekommit på andra ställen än i Borås tidning. Dennes egna tillhörighet utgöres blott af den med kursiv stil utmärkta förebråelsen, att landtmännen likt flugor kring ett mjölkfat suga musten ur staden. Denna förebråelse, öf. I verallt orimlig, är det ännu mer i Borås, hvars I borgerskap förmodligen till en stor del är allt för upplyst för att ej inse det absurda deruti. I Det är nemligen bekant, att Borås !stad, liksom Ulricehamns, drager sin största näring af dem kringliggande landsortens industri, och detta ej blott på samma sätt, som hvarje annan stad, hvars rörelse alltid stiger och faller med ortens förmåga att producera varor för omsättning och för tillgångar till uppköp i städerna, utan ock direkte. Icke nog, att med en gren af gårdfarihandeln följer skyldigheten att låta sig i städerna Borås och Ulricehamn, såsom kontingentborgare skattskrilvas, en stor del af de till nämnde handel använde drängar erlägga, så vidt ingen förändring i kutymen skulle hafva nyligen inträffat, en direkt skatt till stadens borgare, för försvaret hvilket ej sällan blifvit betalt med 30 Rdr Bko och deröfver. Men detta är ännu icke allt. De båda städer na njuta det serskilda privilegium, att allmogens varustämpling der måste förrättas, och produktionen af hela ortens, ja till och med en del af Hallands, Smålands och Skånes tillverkringar måste derföre passera Borås eller Ulricehamn, då de skola bringas i handel. Gårdfaripassen utdelas vanligen i nämnde städer och lösen för reseborgares och deras drängars pass inbringar en vacker inkomst för städernas styrelse. Det är denna rörelse, som gifvit Borås sin uppkomst och utvidgning, och som, för att välja blott ett enda exempel, gjort det möjligt att i denna stad drifva det största färgeri i Sverges rike, ock kanhända äfven det mest lönande. — Antag nu, hvad ingen förnuftig menniskå måtte önska, eller att hela den för Bov råstidningen så oangenäma husslöjden och handelsrörelsen upphörde, och orten lemnades åt sin naturliga fattigdom. Dess rörelse skulle då taga samma riktning, som de närbelägna trakterna af Småland, för så vidt de sju häraders nas uthuggna skogar och stensådda svältor dertill lemnade tillgångar. Med litet beck och tjära, samt några marker smör och ett par laggkärl — ifall Boråstidningen ville tillåta denna husslöjd, — skulle bonden resa till Götheborg, för att tillbyta sig litet sill och salt; till Borås skulle han svårligen få något ärende. Ulricehamn, som i anseende till sia sämre belägenhet ej kan draga så stort parti af husslöjdsrörelsen, och Alingsås, för hvilhen den är förbjuden, säger på förhand hvad Borås då skulle blifva. Antag, hvad möjligare vore, att invånarne i Borås, alla samtligen förde samma klagan, som stadens tidning, och att regeringen, med anledning deraf förbjöde kringliggande ortens invånare att vidare falla staden besvärlige, och sade: kbygg er ett mjölkfat, vid Svenljunga, eller annan välbelägen plats, och asugenp det; sugen Alingsås, sugen Götheborg, från hvil. ket sednare J hafven beqväm sjöväg till Stocks holm, Skåne och andra goda afsättningsorter.n Nog skulle flugorna på detta sätt försvinna, men fara är, det mjölken) toge samma väg. Låt oss i motsats härtill ponera, att husslöjden inom de 7 häraderne än vidare utsträcktes; att allmogens väfnadsskicklighet kunde utsträckas till tillverkning äfven af bomullstyger, tillverkning af ullsaxar, mungigzor och gröfre bordsknifvar), till alla sorter smiden, de finaste, som de gröfsta, att trä-, hornoch benarbeten af alla slag efterträdde ctunntappar och svarfaskar, o. s. v.; månne Borås stad skulle förlora dervid? ENDA nn : — Svenske ministern vid Wienska hofvet, Grefve Carl Gustaf Löwenhjelm, lärer innan Av ill födlarnaclan dat laAart Ara AFF At Anf