Aftonbladet – 15 april 1839, sida 3

de barnet borjat Ila en morkare larg 1 ansigtet. Derefter hade kroppen svälit upp och antagit en mörk färg, som öfver magen varit blåaktig. Hustru Anna Olsdotter hade hört Cajsa Persdotter kort före sin död klaga öfver förfärliga plågor i magen och underlifvet, och, vid tvättningen af liket, funnit detta i hög grad uppsvälldt. Hustru Arna Ersdoiter bekräftade samma utsago. Bonden Anders Ersson uppgaf, att hans förra, numera aflidnaa, hustru Anna Persdotter i lifstiden för honom berättat, att då hon en stund före Cajsa Olsdutters död besökt henne, skal! denna hafva yttrat: atre gånger har jag fått ölsoppa och tre cgånger har jag uppkastat den, men det är liksom cjag blifvit något lättare efteråt. Cajsa Jansdotter nekade icke blott till alit detta, utan vid e t sednare förhör den 22 Augusti sistlidet år återtog hon till och med sin förut aflagda bekännelse om delaktighet i sonens brott, men ändrade sig åter, förmälande att hon hört, det hennes förbrytelse kunde med pengar försonas, och gjorde en lång inledning, hvari hon sökte öfvertyga domstolen, att hennes hat till Anna härrörde från dennas olydnad mot sin fader, som derföre. gaf Cajsa skulden, genom hvilket allt en sådan bitterhet mellan makarne uppkom. att Cajsa verkligen en gång, såsom Anna uppgifvit, yttrat att com. hon hade något att hjelpa Eig med, så skulie det bli slut, men hvyarmed hon intet ondt åsyftat. Efter denna långa, och mycket utförliga och väl sammanfogade inledning, förklarade hon, att hon omsider, och sedan hon fått höra, att Anna, efter systrens död, yttrat, catt hennes mor medelst gift skulle hafva afdagatagit systren, beslutat att på hvad sätt som helst straffa Anna. Dervid hade Cajsa erinrat sig det gift, hennes man efterlemnat och som varit i hennes förvar, samt till verkställigheten af straffet ansett sonen Johan vara tjenligaste personen, hvarföre hon, för att förmå honom att utföra gerningen, uppretat honom icke allenast medelst de af honom sjelf omnämnde förespeglingar rörande möjligheten, att Anna kunde tränga honom från egendomen, utan äfven medelst erinran derom, att Anna om sin moder utspridt det elaka rykte, att hon afdagatagit dottren Cajsa. Sedan Johan sålunda blifvit intagen emot sin syster, hade Cajsa Jansdotter föreslagit honom att medelst gift, inlagdt i hvetebullan, skada Anna och deri-genom straffa henne för hennes uppförande. De bade dock öfverenskommit et icke gifva Anna mera gift, än att hon deraf skulle blifva sjuk. Cajsa Jansdotter hade då, på sätt förut är nämndt, förgiftat hyetebullarne, hvilka hon köpt hos enkan Söderqvist i Sala. Den 25 April, då Johan skulle resa till Bråddbo, gaf Cajsa honom hvetebullarne, att gifva systern. Hvad derefter tilldragit sig, er-kände hon vara af Anna Persdotter och Johan Persson sanningsenligt uppgifvet. Johan Persson förkiarade sin moders bekännelse i afseende på hennes sätt att förmå honom till utförande af brottet vara sannfärdig. — Anna erkände, att hon, som andra, kunnat i barndomen vara olydig, men kunde icke minnas, att detta föranledt föräldrarnes tvister sing emellan, och åtminstone aldrig förr än nu ansett sina ungdomsfel såsom aniedningen till modrens vrede emot henne. Under fåfänga bdemödanden att förmå Caisa Jansdotter till en uppriktig bekännelse om sina öfrige brott, anmärktes, att alla frågor, som ställdes till henne angående hennes yngsta dotters död, besvarades af benne med en större liflighet, men att så snart de rörde hennes mans och modrens död, hon iakttog tystnad. en viss eftertanka och förlägenhet, besvarade dem kort, och sökte, utan dertill af domstolen gifven aniedning, ofta leda undersökningen omkring yngsta dottrens död. Tillfrågad om orsaken härtill, svarade hon, aatt ingenting smärtade henne så mycket som beskyllningen att hafva tagil lifvet af Cajsa Persdotter, hvilvet barn hon alltid ömt älskat, och önskade inpgenting högre än ati hennes oskuld derutinnan måtte uppenbaras, då hen gerna ville plikta för sitt brott emot Anna. Den 23 Augusti blef Johan Persson af ÖOfverTjurbo Häradsrätt, enligt 47 Kap. 4 8 sista momentet Missgerningsbalken, dömd att mista lifvet genom. halshuggning, samt Caisa Jansdotter, för delaktighet i sonens brott, ansedd saker till ansvar efter 47 Kap. 4, 2 och 3 SS Missgerningsbalken. Då Cajsa Jansdotter änvo den 44 September, efter alt hafva i häktet baft flere besök af vederbörande fångpredikant, inställdes inför Simtuna Häradsrätt, dit hennes öfriga brott hörde, förklarade hon, att, ehuru hennes förut aflagda bekännelse vore sanningsenlig, hon likväl aldrig afgifvit densamma, om hon vetat det grufliga straff, hvartill kennes son blifvit dörid, hvilket kon förmodade äfven skulle blifsa henne ådömdt, men som hon hoppades få af konungens nåd mildradt. För öfrigt hjelpte äfven nu inga föreställningar, hvarken om tvetalan eller om nödvändigheten för henne, att genom en uppriktig bekännelse af sina öfriga brott söka försoning med Gud och :menniskor. Hon svarade blott, att hon här icke kunde dömas för de brott, hon förnekat och ämnade till dödsstunden förneka sig hafva begått, och att hon, så dålig och elak menniska Anna Persdotter än yore, likväl icke velat genom giftet beröfva henne lifvet, hvarvid hon ytterligare tillade, att hon, i förmodan att Anna icke skulle uppäta allt af hyetebultarne, krossat den deri införde arseniken groft, på det äfven en obetydlig del af hvetebullen förtärd, skulle medföra den åsyftade verkan att göra henne sjuk. Imedlertid erkände hon att hon alitsedan sitt äktenskaps början innehaft arsenik. Ändteligen fann Cajsa för godt att inför Konungens Befallningshafvande den 28 September erkän