Aftonbladet – 6 april 1839, sida 2

Ce en BEVIE PB TiNd OCH Sidliat, Bcnom ilaliens afskum. Redan i Gracchernas tider uppfyllde ett sådant folk forum, och den siste af de store Scipionerna kallade det: Italiens falska söner. -— De Storas Climtel? Bandet emellan clienten och dess patron hade fordom varit ett faderligt band, som ägde hela helgden af en familjförbindelse, och så ansågs af Romerska lagen. 1 republikens sista tider var det annorlunda. Ibland Sullas clientel voro 10,000 slafvar, hvilkas herrar han låtit döda. I början af kejsartiden fördrefvo patronerna sjelfva sitt förpaktar-ciientel, för att taga godsen under eget bruk och sköta dem genom slafvar. — Roms Snat? Sammansmält under de föregående borgerliga krigen, hade den slutligen emigrerat för Cesar, som fyllde den med sina kreatur, och, bredvid öfverlefyorna af Roms ädlaste slägter, satte män af mer än tvetydigt rykte, militäriska röfvare, barbarer och frigifna, för att vänja alla vid samma ok. Augustus med utsigt på ett beständigare välde, och sedan han under namn af tillåtelse uppmanat alla sina ovänner att träda ur Senaten, organiserade den på nytt, .såsom en permanent statsdekoration, representerande den aflidna republiken, med titlar (Cesar hade redan infört sådana), med höjda, bestämda inkomster (af honom sjelf mest donerade) och med högre, äfven ärftlig, rang. Senatorssöner erhöllo t. ex. rättighet att bära senatorisk drägt, och att följa sina fäder irådet: trädde de i krigstjenst, blefyo de genast Kavalleri-Ofverstar elier Brigad-Generaler (prefecti alarum). Men Horatius, sjelf en Öfverste frän republiken, klagar, att de fordna stera krigs öfverstarnes söner ansågo intresseräkningy hädanefter för den nödigaste delen af uppfostran. — Ockret, fastän Augustus sökte nedsätta räntan, drefs i Rom till den höjd, att den, som ibland en penningnödig, utsväfvande ungdom rätt förstod saken, kunde fördubbla sitt kapital på 20 månader. — Sken var äfven den med Senaten delade makt, hvarigenom Kejsaren åt dem lemnat förvaltningen af de förnämsta inre provincerna, tillnamnet på gamla sättet, under det hela verkligheten — det vill säga penningar och soldater — äfven i dessa provincer var hans, och öppet, oaktadt den bibehållna skilnaden mellan Statens och Kejsarens enskilda kassa, allt mera blef det. Och hvad kunde ej väntas af en Senat, som innan kort med offentliga tacksägelser och monumenter firade äfven Neros modermord! Den omoraliska inflytelsen af det Romerska Imperatorsväldet låg mest i dess beräknade tvetydighet, dessa bibehållna former, värdisheter och namn från frihetens tider, min för mväldes intressen. Cesar hade tänkt sig ett verkligen nytt Rom, hvars lagstiftare han, såsom Konung, ämnade blifva. Namnet, ej makten, störtade honom. Hans arfvingar, varnade för alla tider, togo makten, utan namnet; men vakade ock deröfyver, såsom öfver ett rof. Allt var provisoriskt och sväfvande, — thron, succession, titel, makten och dess gränser. Det är en förklädd despotism, som Ieker med en förklädd träldom. Men begge känna det bittra allvaret af leken, äfven under bibehållande af masken. Tyranner bortlägga den mellanåt; men serviliteten har en gång ålagt sig örbannelsen att synas frivillig. Detta sken är sjelfva tyranniets hemliga njutning. Deraf det kolossala i det Romerska smickret. Provincerna, hvilkas lott redan Cesar sökt förbättra, vunno i allmänbet på enväldet, byars nycker verkade vådligast i dess eget närmaste granskap. I det gynnade, från provincialskatterna länge (intill Diocletianus) mest befriade, Italien visar sig det tvungna af det nya förbålltandet, i en onaturlig och falsk, midt i fredens sköte, sielfförstörande rikedom. Samlingsplats för verldens kapitaler, spisadt genom Afrikas och Egyptens spanmålsflottor, nedlägger och vårdslösar Italien sitt åkerbruk. Det ger ej tillräcklig ränta. Land blir föremål för kapitalistens spekulationer, sammanslås I stora egendomar, med vidsträckta betesmarker för talrika, af slafvar aktade, hjordar, med ofantiga trädgårdar, vingårdar, oliy-plan!eringar. Det ir dessa, Italien snart öfvertäckande, för nöje, orakt eller vinst sammanlagda, stora herregärdar latifundia), för hvilka den ännu öfverblifna smärre ria förpaktaren eller jordägaren slutligen försvinrer. Horatius ser det ömkliga fördrifna hushållet, nan och hustru, bärande deras husgudar och smutiga barn på armarna. De Hy till Roms fattigutdelningar. — Så växer fatlli domen med rikedenen, och i ett förskräckligt förhållande,, Läser man Gibbow s vältaliga, praktfulla beskrifling på romerska riket under Antoniernas milda pira — detta rike, omfattande den då kända odade verlden: fullt af blomstrande städer : bevakadt id gränserna af dessa oöfverxunna legioner, ur vilkas läger nya städer uppstodio: genomskuret i Ila riktningar af stora, nästan oförstörliga miliärvägar, under det dess handelsflottor förenade alla Medelhafvets kuster, och från det Röda hafvet beökte Indien: inom sig förbundet med ordentlig ost för regeringens räkning: betäckt med monunenter, hvilka i sina ruiner ännu göra efterverl(ens häpnad; och, ej blott i Rom och Italien, utan Spanien, Gallien, Grekland, Afrika, mindre Asien, ned skolor för vetenskap och konst, hvilkas lärare f staten underhållas, och till den grad uppmunras, belönas och värderas, att Marcus Aurelius ynes snarare vilia vara en skollärd filosof än en ejsare: — framträder denna tafta för inbillningen, etänker man tillika den förundransvärda utbildingen af privaträtten och af alla både juridiska ch administrativa former; Så har man svårt at8 öreställa sig, att man ser ett blott uppehållet för