Aftonbladet – 6 april 1839, sida 2

å had vv la Författaren valt, är högst intressant, och hr I fortgår derifrån med säkerhet och konseqven Jutan allt vacklande. Se här ett stycke, so gifver begrepp om den sida, från hvilken hö I betraktar sitt ämne: Slafstaten är den äldsta i historien, eller åtmir stone så gammal eller äldre än denna, ty hon fir I ner den före sig. Slafstaten kalla vi den, i hvi ken endast en, nemligen despoten, är fri, och har vilja lag. För öfrigt visar allt nedifrån despot öfyv despot. Den nedersta är husfadren, despot öfve hustrur (ty polygamien hör väsendtligen till en si dan stat), öfver barn, öfver tjenare. Oftast är sla staten grundad på krig och eröfring: ej alltid; lik som den ej heller endast genom våldet underhålle Egentligen har den, såsom allt menskligt, ytterst e andelig garanti, och sin grund i de herrskande be greppen, som ej veta och begära bättre: begrep som endast känna en högsta makt, säsom ett blind godtyckligt öde, och som pregla ut denna religiös superstition i förhållande mellan herre och tjenart Slafstaten, såsom sådan, tillhör ursprungligen A sien och Afrika. I Europa har den aldrig före kommit annorlunda än i modificerad form. Af hvad vi sagt följer, att äfven slafstaten ha sitt jus publicum, sin konstitution, om man s vill. Den är ej blott ett yttre våld, utan ett a superstition och seder helgadt; ehuru dess grund sats måste bli, att makten är rätten. Egentligei är det friheten, som till en början satt sig, såson yttre godtycke, utom sig sjelf. Dess långsammre ulveckliny, hvariyenom den blir hemmastadd mer siq sjelf, består i att omvända besayde sats, så at rätten blir makten. Det är menskliga samhäl lets göra. Fortskridandet sker genom ett allt fullständigart erkännande deraf, att rätten är ömsesidig. Dermer går långsamt. Till en början gäller det blott inon en herrskande klass. Så uppträdde först friheter i Europa, och hade derigenom fortgått från der despotiska, ofruktbara, sig sjelf oupphörligt upp: repande enheten till samfälld delaktighet för flera Längre kom ej hela den antika republikanismen Grekers och Romares; dock är dem emellan er skilnad. — Folket — ricpubliken — utgöres öfver allt af en ganska liten minoritet, hvars makt stål i omvändt förhållande till dess antal — inom sig mer och mindre demokratisk, eller mer och min: dre genom serskilda utmärkelser tempererad — men utom sig en så uteslutande aristokrati, at den föreställer en blott månghöfdad despotisk herrskare öfver en stor pluralitet af undersåter utar medborgerliva, och en ännu större af slafvar, utar menskliga rättigheter.a För oss, som allt ifrån början af denna tidnings uppträdande gjort det till ett hufvudföremål för vår verksamhet, att visa allmänheten vådan af att lita på utlefvade institutioner, eller tro sig finna garantier uti skuggbilder, eller att menlöst förtjusas vid blotta ljudet af en mängd toma ord om ära, om kraft, om förenade haf och riken, om lagens helgd öfver allt annat, om nationens lejonmärg m. m. —; för oss, som ofta påmint om den rätta anledningen till det för många oförklarliga fenomenet, att fattigdom, elände och brott bland den stora massan tilltager, medan afredena, cökade tullinkomstera m. m. figurera 1 statens räkenkaper eller i de ofliciella rökelserna; för oss, som alltid påstått ott orsaken till de svårigheter, ur hvilka den nu firsamlade kommitten förgäfves skall söka alt reda sig, icke ytterst eller allmänt ligger i jordafsöndringarna, de stackars jordafsöndringarna, som få skulden för allting, utan i hela den politiska och sociala förslappning, som lingvariga cillusionera tillvägabragt: i undantagslagar, en olikhet mellan statsmedlemmarna inför lagen, som sträcker sig ända ned i sjelfva husbället, och i denna ömkliga flärd, som uppifrån sprider sig graderna igenom, för att skapa företräden och utmärkelser, hemtade från ylan; för oss kan det icke vara annat än tillfredsställande att se, huru Hr Geijer, genom resultatet af sina forskningar af hvad som varit i forntiden, kommit tll satser och åsigter, hvilka på det fullständigaste instämma med våra påståenden om hvad som är. Vi tillåte oss af ienna anledning, att citera ännu ett par stycken, som i hög grad förtjena att läggas på minnet, och till hvilkas tillämpning på värt eset samhällsskick vi innan kort skole återkomma. aUpplösningen af en gammal kultur, eller hvad nan kallar öfvergångstiden till en ny, utmärker ig derigenom, att i menskliga sammanlefnaden rden ej mera svara mot sakerna. De sednare, vupphållna af tänkesätten, hvilka alltid i mensklisa inrättningar utgöra yttersta grunden för allt, ipplösa sig, de förra gå och gälla ännu längre, selan de förlorat sitt egentliga innehåll. Det hela r ett förbållande af falskhet och lögn, som djupt ingriper den offentliga och enskilda moraliteten. borgerlig hänsigt är ingen rätt mer god, och man jåde befaller och lyder utan godt samvete. Huru ampligt är ej allt detta på Romrarne, den tid då le. såsom deras störste häfdatecknare klacvar hvar.