Aftonbladet – 3 april 1839, sida 2

Article Image
Skall det stå under en polisagents eller en 13 kares skön, att genom utpekande af några viss deribland, likasom sätta en stämpel på, hvilk föra en tadeifei eller en oren vandel? Ka misstankan icke då lätt träffa en oskyldig oc en skyldig gå fri, eller godtycket i valet lemn -Ispelrum åt angifvelser al afunden och illviljan Imedlertid synas flera andra delar af förslage ganska lämpliga, t. ex. kontrollen å sjömän och öfverhufvud skulle vi tro, att om nödvän digheten fordrade allmännare undersökningar det vore mindre förödmjukande för mankönet Jatt underkasta sig ett sådant allmänt försigtig Ihetsmått. Huruvida de så mycket rekommen derade visitationerne och polistillsynen göra till fyllest i denna sak, är imedlertid att betvifla Man har exempel på en så utsträckt visitations rätt, att hela församlingar i landsorten blifvi sammankallade och ålagde att undergå en fö sedeoch sjelfständighetskänslan så kränkande behandling, och ändock breder sig sjukdomen polisen i hufvudstaden äger eller åtminstont har flere gånger tagit sig en så tillräcklig myn dighet, att äfven oskyldiga och valkända per. soner frukta densamma; och ändock hviml: hufvudstadens gator nattetid af liderliga och : hög grad oförskämda qvinspersoner; ändock omtalas flera tillhåll för utsväfningar såsom notoriskt kända; ändock ökas beständigt det onda, hvaröfver man klagar. Det förtjente måhända undersökas, om detta ej må anses som en följd af den preventiva lagstiftningens vanliga overksamhet och om det ej varit bäst att, om ej öfvergifva denna, åtminstone dermed förena den repressiva, eller den, som bestraffar en uppsåtlig, medveten eller genom grof vårdslöshet vållad spridning af sjukdomen. Många, som ej gjort sig närmare reda för grunderna i vår kriminallag, finna detta förslag i praxis alldeles overksällbart, i synnerhet derföre, att bevisningen i dylika mål skulle i de flesta fall vara alldeles omöjlig. Men förutom att många fall gifvas, der den är möjlig, — t. ex. då sjuka personer, under fördöljande af sitt tillstånd, åtaga sig sådane hussysslor, barns skötsel o. d., hvarvid smittan lätt kan meddelas — så bör man erinra sig, att en repressif lag egentligen verkar genomfruktan, och att denna torde förmå ganska många, att hellre begagna tillfället för sin helsas återvinnande, än blottställa sig för lagens näpst. Grunderna för de stadgar, ifrågavarande ämne borde föranleda, ligga redan i missgerningsbalken, och det kan ej betviflas, att domaren i vissa tydliga fall anser sig pligtig att tillämpa dem på skada, tillfogad genom smittsam sjukdoms meddelande, lika väl, som på allt annat skadande; men det vore kanske lämpligt att kriterierna på brottet något närmare bestämdes genom en formlig lag vid nästa riksdag, dels till efterrättelse för domaren, dels, och isynnerhet, för att väcka på lättsinnigheten och erinra den om, hvad dess frid tillhör. Förslag till stadganden, som kunna bidraga till hämmandet af veneriska sjukdomens spridande. Då denna sjukdom under sednarce åren snarare illän aftagit, och då den sålunda i ännu högre srad, än förut, måste ådraga sig allmänna uppmärksamheten, dels för de många olycklige, som alla ett offer för densamma, dels för den oro och örskräckelse, som ty värr icke sällan uppstår inom amiljer genom med denna sjukdom behäftadt tjentefolk, är det en pligt, att fästa uppmärksamheten vå sådana åtgärder, som möjligen kunna förekomna dess kringspridande. — Att dessa reflexioner synnerhet kunna tillämpas på Stockholm, är en öljd deraf, att anledningar till desamma hemtats erifrån; men det oaktadt torde ätskilligt förtjena illämpning äfven å andra ställen. Sundhetspolisen, så vidt den rörer denna sjukom, har 2:e hufvudfrågor att betrakta: den ena säerhetsmåtten mot sjukdomens spridande, den andra redlen till dess botande. Sjukdomens spridande ör till stor del kunna förekommas, om ändamålsnliga författningar utgifvas och deras stränga eferlefnad tillses. Sålunda bör med yttersta stränget föreskrifvas, att så litet antal löst folk som vöjligt finnes — hvarmed icke menas folk utan irsvar. hvilket icke hör hit utan sådana nercn

3 april 1839, sida 2

Thumbnail