DR Hill sSt aLamb och dill Ul DUN di al GUPIR20: r den sjelf och Församlingen, af hvilt t heledsagas med förböner och välsigne!ser, om äreadets höga vigt och sköna betydelse. Sedan den sålunda uppträdt, förbliifver den, under hea den rörande akten, som gemenligen uppiager en tidrymd af nära tre timmar astå ende, och som sammanpackad emellan altaret och den bakifrån tillströmmande folkmassan, som af nyfikenket här, såsom allestädes, der något sällsamt är på färde, gerna infinner sig och äfias a!t vara den främste. Det torde vara nog mycket begärdt, att andakten, under sådana förhållanden, skall blifra uthållig, och att den mest lefvande känsla ej skal! färslappas, ja, det torde vara nog mycket begärdt, att helsa och fysiska krafter skola uthärda en sådan både kroppens och själens ansträngning, serdeles hos svaga, sjukliga och mindre väl klädda subiekter. Man trodde förlidet år, att den då, såsom nu, varande v. Pastorn, en man. hvilken visat sig äga agod tact och veta, att vid sina tillfällen göra sig både betydande och behaglig, skulle ombesörja en lämplig förändring i den anmärkta ordningen, som dock liknar sig till oordning. Men huru förvånad blef man ej, då man icke allenast sår samma uppträde som förr förnyas. utan ock hörde de långa olämpligalistorna på barnens föroch tillnamn uppläsas, och de garala tryckta christendomsfrågorna, med sina år ifrån år i arf gångna skrifnaa — afoch omskrifna — svar ordagrant upprepas. Det är smärtande att erfara, det i en tid. då allt eljest vittnar om ett sträfvande till lyftning och fullkomning, ingenting i det kyrkliga göres, som tjenar att tillfridsställa tidens billiga fordringar, och att gamla murkna former, till ära för skråmessigheten, som annorstädes håller på att förlora sitt anseende, bibehållas just der, hvarest allt bör vara anda och lif. —tm— — Vid middagstiden i dag skedde åter en stöld på Kornhamnstorget. Bland den talrika folksamlingen, som var ute att upphandla sitt behof för helgdagarne, var ett fruntimmer, en enka, som stod med sin ridikyl på armen. I ett ögonblick, då stark tränssel uppkommit, hade någon så kallad hamnbuse passat på och med en knif afskurit banden till ridikylen, i hvilken lågo 25 rdr res. Fyra busar, som befunno sig i närheten och tycktes hafva varit i någon komplott om saken, arresterades; men pengarne stedo ej att återfå. Likväl säges en af dem, då nan togs i förhör, angifvit en femte pojke att hafva skaffat dem undan. — e— — Till rättelse i den notis, som i Onsdags lemnades om H. M. Drottningens slädparti, bör nämnas, att middagen eller dejewner dinatoire, som det kallas, ej gafs vid Haza, utan vid Rosendal. Då bladet lades i pressen, var Tyska posten ännu ej ankommen. — Privata bref från södra häraderna i Ellfsborgs län omtaia, att smittkopporna der göra betydlig förödelse. — Östgötha Correspondenten gör nigra betraktelser i anledning af dels den 43 dels den 42 Mars, såsom bemärkelsedagar, hyorefter förekommer följande: Således — den ena dagen frossar vär själ i minnet af hvad som varit och är, den andra dagen i hoppet af hvad som blifva skall. Ho undrar att Petter Persson blir hänryckt? Med Petter Persson mena vi svenska nationen. Den engelska har länge bestått sig ett eget namn — nemligen John Bull. Hvyarföre skall den svenska nationen vara sämre, hvarföre skall icke den också bestå sig ett eget namn? Vi hafva föreslagit Petter Persson, men skola ej ilia upptaga, om någon på goda skäl och bevis föreslår et: annat; ty för goda skäl och bevis äro vi alltid tillgänglige.c Den ofvannämnda hänryckningen, fortsatt i två dagars tid, sträcker sig, mot slutet af andra dagen, ända ned till benen. Ho undrar derpå ? Och när benen biifva hänryckta, vilja de dansa; ty dans är det enda sätt, byarpå hänryckta ben kunna uttrycka sin hänrycknipg.c Högvälborne Herr Landshöfdingen, Trihearre Palmstierna, hade förutsett det dansbebof, som, till följe af ofvangifna skäl, skulle på den fjortonde Mars infinna sig äfven i Ostergöthland, en provins, hvilken — i förbigående sagdt — är vida berömd för fläsk, ärter och adresser. Fördenskull månde högvälborne Herr Landshöfdingen, Friherre Palmstjerna, bemälte fjortonde Mars tillställa enj bal på Linköpings slott, hvartill omkriug 500 personer voro inbjudna från alla vrår och vinklar i provinsen. Äfven en borgare i staden Linköping) var bjuden.a I Aftonen, då balen skulle hållas, anlände till Lini köping en Grefyve med liktornar på venstra foten. Grefven, som var inviterad till balen, insåg, att han! ej skulle kunna med nöje bivista den i sina egnal trånga stöflar. Han skickade derföre sin betjent till en borgare af serdeles reslig växt, samt fötter i, förhållande dertill, och begärde låna ett par stöflar. Ge Har Grefven liktornar på begge fötterna? frågade I I borgaren. Nej, endast på den venstra, svarade betjenten. Då pacsar det fördömdt bra — fortfor borgaren — ty jag har verkligen en vensterstöfvel att aflåta; maken har jag redan utlånat till en annan