ningens införande, som hon sökt förbättra folk skolorna? Ar det genom bibehållandet af för bud mot utländska böckers införsel i riket oci genom den trångbröstade censur, hon låter ut. öfva öfver tryckpressen, som hon velat bidraga till upplysningens spridande? Straffar hor sine embetsmäns oredlighet? Har hon någon. ting gjort för åkerbruket, manufakturerna och handeln? Hvad har hon gjort, med ett ord, föi att lyfta detta olyckliga folk ur dess tillstånd af domning och förnedring? Historien om de jåtta sednaste åren bevittnar, att intet, alldeles lintet, blifvit gjordt för detta ändamål. Regeringen har anklagat nationen för feghe! och omensklighet; men utom det att dessa beskyllningar endast förtjentes af någre få, hvem är det väl, som gifvit efterdömet deraf, om icke just regeringen sjelf? Straxt vid kolerans början utfärdade hon en författning, hvari hon förbjöd folket att nalkas de sjuka. Det var jemväl på dess befallning som man tillspärrade deras hus, hvilka först angrepos af smittan. Det var äfvenledes regeringen, som ålade provinsen Palermo att afbryta alla förbindelser med hufvudstaden. En ännu betänkligare omständighet var, att autariteterna voro de första, som grepo till flykten och aldra främst de, som stodo i spetsen för de öfriga, nemligen Vice-konungen, Prinsen af Campo Formio, direktören San Martino, Intendenten Torrebruna, Generalen en chef Tschudy, brigadgeneralen Vial, kommendant i staden, och med dem ett stort antal underordnade embetsmän, hvilka följde sine förmäns exempel, och sålunda öppnade ett fritt fält för alla slags oordningar: I Palermo qvarblef ingen mer än prinsen af Sardia, stadens Pretor (ungefär detsamma som borgmästare) polis-direktören, hertigen af Cumia. Man kan lätt föreställa sig de bedröfliga följder, som måste uppkomma, både af de åtgärder, hvarom vi ofvan talat, och af autoriteternas klenmodighet. Hungersnöd yppade sig snart i Palermo, ty staden var blockerad på alla sidor. Hon beröfvades allt understöd, äfven då sjukdomen som häftigast rasade och då 4800 personer bortrycktes om dagen. Vi skola icke söka skildra det fasansfulla skådespel, staden vid denna tid erbjöd; vi inskränka oss till. att nämna, det allt fattades de olyckliga Parlermitanerne, ända till bärare att undanskaffa liken. Man nödgades stundom kasta dem ut genom fönstren, och låta dem flera dagar å rad qvarligga på gatan. Något ohyggligare tilldrog sig icke vid pestens härjande under medeltiden. Vi böra wvid detta tillälle försvara Palermos läkare, om hvilka man påstått, att de allesammans gripit till flykten vid smittans utbrott; ett enda factum är nog utt vederlägga detta påstående, nemligen, att cke mindre än 535 läkare dogo i koleran. Af alla de embetsmän, som stannat qvar på ina platser, var pretorn den ende, som gjorde it hvad han förmådde, att mildra det oervörda eländet. Regeringen belönade likväl hans ut för det allmännas sak genom en afsättning, Man har berömt den energi, polisdirektören och ans underordnade ådagalade; se här förhållanlet dermed: (Slutet följ.) KORRESPONDENT -ARTIKEL: Paris den 28 Febr. 4859,