Aftonbladet – 20 mars 1839, sida 3

grelskapet Derby 1 England utbjöd en hustru nyligen till salu sin man, emedan hon ej kunde lefva tillsammans med honom. Priset var 49 shilling. Som likväl ingen köpare infann sig, uppsköts försäljnignen till en annan gång — En äkta mans hämnd. På teatern i staden C. tilldrog sig den 2 i förliden månad en händelse af ovanlig art, hvarigenom representationen af aCorinths belägring, måste afbrytas. Tredje akten af stycket var nyss börjad. Maometto framträdde med sina skaror, och den förtjusta publiken väntade otåligt på den herrliga qvartett, som alltid elektriserar musikvännen, då hastigt ett skott hördes, och derpå ett hiskligt jemmerrop. Uppståndelse och förvirring herrskade öfverallt i salongen; en del af åskådarne ropade: mord, mord! de förskräckta damerna ville fly och allmänt frågades hvad som var på färde. Ridån hade imedlertid gått ned, flere åskådare lemnade sina platser och vandrade omkring i korridorerna, emedan man uppgifvit, att skottet kommit från en loge på andra raden. Man trodde allmänt, att ett skjutgevär tillfälligtvis blifvit aflossadt; men snart togs man ur denna villfarelse. Några, som närmade sig logen M 20, hvars dörr stod öppen, sågo der ett fruntimmer af ovanlig skönhet ligga utsträckt på bänken. En dödsblekhet var utbredd öfver ansigtet, och blodet utströmmade från ett sår på halsen. Tvenne läkare sökte bringa fruntimret till sans och förbundo såret så godt det i en hast var möjligt. En ung kavaljer visade sig mycket omsorgs full för den sköna lidande. I korridoren utanför nämnde loge arresterades af vakten en karl, omkring 40 år, som häftigt satte sig till motvärn, och hvars yttre tycktes tillkännage en bättre härkomst-. Sedan denne blifvit bortförd och det ännu sanslösa fruntimret bragts till sist hemvist, gick ridån åter upp, hvarpå regissören framträdde och tillkännagaf, att man var beredd fortsätta representationen, derest sådant öfverensstämde med publikens önskan. De flesta höllo fort, att man borde afbryta spelet, och snart aflägsnade sig alla. Dagen derpå utgjorde denna händelse ett allmänt samtalsämne i staden; man erfor då följande. Hr v. P., gift med ett utomordentligt skönt fruntimmer, hade sedan längre tid haft mer eller mindre grundade misstankar om sin hustrus otrohet. Andtligen uppretad af svartsjuka, hade han fattat ett bittert hat till henne, och nekade att uppfylla hennes minsta önskan, af fruktan att lemna henne för mycken frihet. Omsider utledsen vid sin mans tyranni, kunde fru von P. ej längre uthärda. Hon utsåg till sin hämnare grefve Nicolaus M., en ung älskvärd man, som redan länge gjort henne sin cour. De älskande råkades gemenligen hvarje gång herr vy. P. besökte sitt sex timmars väg från staden belägna landtställe, som temligen ofta inträffade. Efter någon tid kom mannen under fund med dessa hemliga möten, och betjenade sig då af den gamla utvägen, att föregifva en längre resa, men att återvända före utsatt tid. På tredje dagen återkom han till sitt hem, utan att märkas af sin betjening. Hans hustru var utgången; ban begaf sig straxt i hennes rum och varseblef på soffan en röd marokins-plåvbok med grefve M:s vapen. Detta var honom nog, han öfverlade med sig sjelf, att taga lifvet af sin hustru, riglade dörrarna och stängde sig inne med sina mordanslag. Långsamt framskredo timmarne, och hustrun kom ej tillbaka. Då klockan slog 7 på aftonen, Var hans hämndbeslut oryzgligen fattadt. Lågande af svartsjukans raseri, lemnade han hastigt rummet, visade sig för sitt folk och frågade med dundrande röst efter sin bustru. Han fick då veta, att frun redan kl. 414 på förmiddagen begifvit sig hemifrån i sällskap med grefve Nicolaus, utan att hon gett tillkänna vid hvad tid hon ämnade återkomma. Rasande begaf han sig då till sitt rum, laddade tvenne terzeroller, och gick bort, utan att veta hvart han skulle ställa kosan, för att verkställa sin hämnd. Med snabba steg gick han genom flera gator, och stannade slutligen vid teaterhuset, der en mängd ekipager väntade. Här vaknade han ur sin dröm, blickade omkring sig och blef varse grefve Nicolai vagn, hvarpå han skyndade att köpa sig biljett, sick in i korridoren, der han lopp ursinnig fram och tillbaka, förgäfves sökande efter sin otrogna maka och hennes älskare. Med andan ur halsen og han ändtligen plats i orkestern, hvarifrån han woppades att lättast kunna upptäcka föremålet för ina forskningar. I detsamma ridån uppgick, tycke han sig igenkänna sin hustru i en loge. I ögonvlicket lemnade han sin plats, och då han framcommit till logen AM 20, såg han sin misstanka tadfästad. Det var verkligen sin hustru, han ha le sett med den förutnämnde grefven. Denne hale lindat sin arm kring hennes lif och hennes hand vilade i hans. Olyckligtvis hade det lilla fönstret å logedörren kommit att lemnas öppet. Von P. lade sett nog, för att ej mera kunna tvifla på sin lycka; knappt kunde han hålla sig uppe. Öferväldigad af raseri, fattade han omsider den ena istolen, stack den genom fönstret och tryckte af, tan att sigta, utan att veta om skottet skulle träfa grefyen eller hans brottsliga hustru. Detta var onom också likgiltigt. Han ville blott äga vissjet om sin hämnd, innan han nedsteg i grafven. ust som ban ämnade sticka den andra pistolen i nunnen, för att jaga kulan genom sitt hufvud, reps han af vakten, som skyndat till vid första kottet, afväpnades och fördes, efter häftigt mottånd, i fängelse. Läkarne hafva hopp att, oaktadt et farliga såret, kunna rädda fru v. P:s lif. eo—XX—— Dean Tucka ungar sam hardt anlända I går