Aftonbladet – 20 mars 1839, sida 3

sadana nya naturalister vara mojliga. Detta leder mig på en förträfflig tanka: Mäåänne ej förmedelst ett lyckligt giftermål mellan hatt och mössa, den så länge saknade ätten, Årlig Svensk, skulle kunna återfödas? Den enes sangviniska ärelystnad, tempererad med den andras flegmatiska hushållsbegär, jag menar hattens hjerta, förenadt med mössans räknehufvud, skulle de ej yngla ett lejon, som, likt det gamla, kunde förakta både närmare hotelser och fjermare mutor? Dansa efter en kalmuckisk säckpipa, är fegt; hoppa takten efter ett kukeliku, löjligt. Det ena är en gemen polska, det andra en narraktig lindans. Vidare, käraste åhörare! vill ni ha en god storklocka, så gifta en smed med en klockaradotter; ty hans slägga och hennes amen ringa samman förträfligen: och om ni önskar er en erketjuf, så ympa en mjölnare in uti en son, som står uti sin faders kryddbod. — Förblifver m. m. Efter genomläsningen häraf, torde läsaren tycka en ny upplaga af boken, sådan, som Wallenberg skrifvit den, vara välkommen hos allmänheten. — En brydsam fråga. Inför korrektionspolisen i Paris var en gosse anklagad för det han från sin husbonde, en gelbgjutare, stulit åtskilliga saker, och sedan drifvit omkring utan sysselsättning och försvar. Hans fer var äfven ditstämd såsom civilt ansvarig. Presidenten. Er son tyckes, ehuru ung, hafva gan ska dåliga anlag. Ni lärer icke hafva vårdat honom som sig borde? — Fadren. Jag är verkligen trött vid hans vård, och dessutom har jag inte mer än den der utom hus; de andre fem äro hemma, och med dem kan jag nog ha tummen på ögat, och jag försäkrar, att man måste arbeta natt och dag för att skaffa födan åt så många hungriga magar. — Presid. Er son har redan förut varit tilltalad vid den korrektionella polisen. — Fadren. Ja, gudnås, det är nu fjerde gången som jag träffar honom här. Jag vet inte hvaraf det kommer, att just han skall ha ett så ond frö i sig. Det der blir tröttsamt på slutet för både er och mig. Men när vi nu äre tillsammans mine herrar, så ber jag er vara så gode och svara mig på en liten fråga: Här sen J pojken; han liknar mig, det är en afgjord sak, det är samma näsa och semma mun. Det är helt säkert min son. Nå väl, jag är en hederlig karl; jag har i tjugu år tjent hos samme bushonde och min hustru år en galant menniska, flitig och husbållsaktig. Barnet har således inte kunnat med modersmjölken insupa annat än goda exempel. J, som ären lärdare än! jag, sägen mig då, hur det hänger i hop, att barnet duger till ingenting, fastän både far och mor är dugligt och beskedligt folk? Presid. Kanske har hen gjort några dåliga bekantskaper och fått onde råd. — Fadren. (Läggande pekfingren på näsan efter en stunds öfverläggning.) Jo, jo, det kan väl hända det; jag har alltid misstänkt något sådant, (vändande sig till sonen) säg mig, din slyngel, har du gjort några dåliga bekantskaper? du måste bäst veta det. — Gossen. Mina kamrater bådo mig gå ut med dem och spatsera, och då gick jag med dem. Presid. Bådo de dig också bestjäla din husbonde? — Gossen. Nej, men de sade: lemna oss någonting, så skola vi sälja det. Presid. Det är ju detsamma, som om de bett dig stjäla. — Fadren. Ja, visst är det detsamma; jag hade aldrig trott dig om att vara så dum. Presid. Ah, det är icke af dumhet. Han visste alltför väl hvad han gjorde, då han redan varit arresterad fyra gånger förut. — Fadren. Det är allt sannt, som Ni säger, herr domare. Hä, ser du bara, huru väl du är känd! Hvad vill du väl nu, jag skall göra med dig? Presid. Huru tadelvärdt hans uppförande än må vara, så är han likväl ännu ganska ung och fråga är således, om Ni vill återta honom? — Fadren. Ja, jag skall väl det, om jag skall få någon fred för min hustru, ty den härj är morsgrisen, skall Ni veta. Men akta dig bara för att komma igen, ty då blir det ingen nåd och barmhertighet. Hör du det? Gossen frikändes sålunda, men alla närvarande stadnade i det omdömet, att orsaken till hans förderf måtte legat deri, att han varit morsgrisen. — Kränknihg af sederna. En bland de fi tryckfrihetsrättegångar, som gillats äfven af den Franska oppositionspressen, är en, som nyligen varit anställd mot tidningen lEtudiant. Denna veckoskrift, som är beräknad att finna afnämare bland den studerande ungdomen, har en vignett, föreställande en student, som sitter, icke bland sina böcker, utan framför en stor bål punsch, och öfver hans hufvud ser man tvänne korslagda floretter. Den artikel, som egentligen var åtalets föremål, hade till titel: Elegie de Petudiant och börjas sålunda: cHvad dygden vidkommer, så vore det artigt, om någon kunde säga mig, hvad hon är för ett ting. Jag skulle i det fallet iabonnera på henne till Mon.hyonska priset och hota henne med nämnde pris. O qvinnor! Ert uppdrag på jorden är icke att hafva dygd, utan att hafva medlidsamhet. Varen Aspasior, varen Ninor, varen Dejazetor. Men hvad viljen J, att vi skola göra med Er dygd? alnspireren oss, trösten oss med ömhet under vå: ra bekymmer; upplifven våra glada supeer med ert l! fria kamratskap, men för Guds skull, akten er väl för dygden, i fall hon, som jag fruktar, är motsatsen till allt detta o. 8; V-. National hade yttrat, om denna och några flera artiklar i samma syftning, att dessg läror ej skulle ;