Aftonbladet – 16 mars 1839, sida 3

nägra svårare sjukdomar, såsom lungsot, vattuskräck, spetälska m.fl. En person, plägad af denna sistnämnda sjukdom, gjorde nyligen i Brasilien följande modiga försök att befria sig derifrän. Det var en hvit man, 350 år gammal och af en athletisk kroppsbyggnad. Det slags elefantiasis, hvaraf han var angripen, är den, som Albert kallar leontine, en svårare art spetälska. Nästan hela kroppen var uppfylld deraf; huden var tjock, hård och betäckt med hvassa knölar. Denna dess egenskap var i synnerhet märkbar i ansigtet, hvars uppsvällda drag erbjödo en ohygglig anblick. I extremiteterna började epidermis och naglarne att förändras samt fingrarna att svälla; men under det, att lifvet och känseln tycktes nästan försvinna i det yttre af kroppen, bibehöll det inre ännu en lemning af des fordna energi och af en ovanlig sinnesstyrka, egenskaper, som eljest icke gerna träffas under sådana omständigheter. Sex års, som man trodde, obotlig sjukdom, hvaraf han tillbragt fyra i ett hospital för spetälska, hade gjort lifvet odrägligt för patienten och döden önskvärdare, än en sådan tillvare!se. Han hade blott en åstundan, den, att bli befriad antingen från denna börda eller den återstod af lif, som nödgade h.nom än längre dragas dermed. För den minsta skymt af lindring skulle han trotsat hvad faror som helst. I denna afsigt beslöt han våga ett fruktansvärdt försök, helst som han föreställde sig, att äfventyret endast träffade honom sjelf, men en lycklig utgång deraf skulle bli en vinst för hela menniskoslägtet. Alla råd och invändningar voro fruktlösa. Då han slutligen fått tillåtelse att lemna hospitalet, skyndade han till Hr Santos, föreståndare för menageriet i Rio Janeiro. Han hade nemligen hört sägas, att bettet af en giftig orm, som medförde döden för alla andra, skulle vara helande för dessa slags sjukdomar, och ville nu pröfva sanningen häraf, hvarom han uppsatte en skriftlig förklaring, deri han åtog sig sjelf hela ansvaret. Helt lugn sträckte han in handen i en bur, som inneslöt en skallerorm. Denna syntes undvika honom och då han fattade tag i honom, började djuret slicka hans hand. Då ormen sålunda ej röjde någon benägenhet att vredgas, retade han honom derigenom, att han hårdt klämde honom under buken och nu först gaf honom djuret, till sitt sjelfförsvar, ett lindrigt bett emellan tummen och pekfingret. Delta skedde 40 minuter före klockan 42, middagstiden, den 4 September, förlidet år. Den sjuke kände knappt bettet, annat än deraf, att några bloddroppar utträngde ur såret och att handen började något svullna, dock utan smärta. Fem minuter derefter märkte han likväl en lindrig kyla i handen. Snart infunno sig de vanliga symptomerne af konvulsioner, yrsel, lemmarnes uppsvällande, hämmad andedrägt, och följande dagen, klockan !, 42. såtedes ett dygn efter bettet, alled han i trots af läkarnes alla bemödanden. Spetälskan undergick ej den ringaste förändring. — Ryskt proselytmakeri. Från Willna berättas under den 22 Januari följande. En obehaglig händelse har hos innevånarne i Oschmiana, hufvudort i distriktet af samma namn, återkallat minnet af den förfärliga dagen år 4834, under befrielsekriget, då den nämnde lilla staden endast framställde en massa af ruiner och lik. Kosackerne hade inträngt der efter en lång och envis strid; husen öfverlemnades åt lågorna, innevånarne förföljdes med svärdet genom gatorna och nedgjordes till och med vid altarets fot. aTvenne år efter detta blodbad hade Johan Mekita och Helena Dochno, en ung och intagande flicka, hvilkas föräldrar umgingos som vänner och blefvo tillsammans mördade vid den allmänna masackern, förenat sig genom äktenskapets band. Oaktadt de misstankar, detta giftermål väckte hos de Ryska auktoriteterna och den serskilda noggrannhet, hvarmed de båda makarne alltsedan bespejades, hade likväl fem år förflutit utan att denna tid förorsakat dem något annat bekymmer, än att deras äktenskap blifvit barnlöst. Ändtligen blef deras lilla hushåll i Oktober månad ökadt med cen vacker gosse, som nu blef föremålet för föräldrarnas glädje och omsorger. Mekita underrättade sina vänner hörom, valde bland dem barnets faddrar och inbjöd dem alla till döpelseakten, som skulle firas följande Söndag i katholska kyrkan, då en polisbetjent heit oförmodadt infann sig hos honom, Thorsdagen den 7 November, med befallning att bära den nyfödde till Rysk-Grekiska kyrkan, der popen väntade honom vid dopfunten. aLåta mitt barn afsvärja mina fäders tro, blottställa denna arma varelse för den barbariska behandling, som er lära föreskrifver vid denna ceremoni, ) nej, nej, aldrig! ropade Mekita, med ett uttryck af vrede och smärta. Några ögonblick derefter uppfylldes hans rum af soldater. aDen olycklige fadren insåg då. att allt motstånd var förgäfves. Han tog barnet derföre på sina armar, omfamnade sin hustru och ropade: cNä väl, Guds vilje måste ändå ske Tåget, som förstärktes vid hvarje. steg, bade ej ännu anländt till kapellet, då Mekita, hvars skenbara resignation missledt soldaterne, störtade genom hopen till en brunn, som låg i hans väg, och barnets sista rop, derdet kämpade mot döden, genljöd snart i de förskräckta åskådarnes hjertan, under det deras blickar följde den olycklige fadren, som genast greps och fördes i fängelsg, ander en stark eskort af gensdarmer. c Ett barnamord, begånget under sådane omständigheter, straffas, enligt Ryska lagarne, med döden. i fall den hrasteclice äfverlefver ransakningens