Aftonbladet – 16 mars 1839, sida 3

1 b OP OS RR FE kv (8 ff r Å I I i Ira ledsnad, föja de bada kavaljererne till st Pelagie. — Engelskt nit för Sabbatens firande. En dag, i medlet af Februari, uppträdde inför polisbyrån i Town-Hall, Reverend Master Abdy, kyrkoherde i S:t Johns i Southwark, anklagad för att hafva misshandlat ett aktningsvärdt fruntimmer, Mistriss Deamer. Den klagande framställde saken på följande sätt: Min man är Newsman (tidningsförsäljare). I söndags kl. 4 eftermiddagen inkom den här herrn i vår bod, ropade, att jag vanhelgade sabbaten och förbjöd mig sälja mina tidningar. Domaren, Sir John Vecy: Ni tar ej rätt att sälja tidningar om Söndagen. Mistriss Deamer. Om jag icke på Söndagen säljer Söndagsblader, så får jag alls icke sälja dem. För öfrigt äro alla bodar öppna den dagen i vår församling. Domaren. Ni bör på ett värdigt sätt fira Herrans dag. Mistriss Deamer. Pastor Abdy kastade på golfvet alla mina tidningar, och under det han försökte stänga till dörren, sårade han mig ganska illa i axeln. Master Abdy. Sir John, jag har något att svara på denna anklagelse. Det är med djup smärta jag ser sabbaten på detta sätt vanhelgad, som det nu för tiden sker. Om polis-tjenstemännen gjorde sin skyldighet, så skulle jag icke behöft blanda mig i saken. Jag har tillstängt Mistriss Deamers dörr, det erkänner jag; men, på min heder, jag har inte kastat några tidningar på golfvet, och jag har icke burit hand på henne. Efter detta försvar frikändes Master Abdy, i hvars klagan öfver sabbatens profanerande domaren andäktigt instämde, — Slarf vid en Fransysk Minister-byrå. Att sådant kan begås i Frankrike, så väl som annorstädes, visar följande bref från Montauban, af den 48 Februari: Valmännen hafva här mycket skrattat öfver en löjlig tilldragelse, hvilket ger ett begrepp om den ordning, som herrskar vid inrikes departementets expedition. Då den nye prefekten, som efterträdt Hr Bruley, anlände hit i Tisdags, hade skrifvelsen om hans utnämning ännu icke kommit prefekturen tillhanda. Man kunde således icke installera honom; man anmälte saken genom telegrafen, men intet svar erhölls, så att den stund jag skrifver detta, går prefekten helt makligt och spatserar i sitt hotels salonger, utan att kunna utfärda någon förordning, eller vidtaga den ringaste embets-åtgärd. Det är troligen första gången, sedan prefekt-värdigheten infördes i Frankrike, som man sett en dylik imbroglio.p — Penitenten på maskeraden. Vid en af opera -maskeraderne i Paris syntes en man med den största noggrannhet, klädd som Dominikanermunk. Hela natten irrade han fullkomligt tyst omkring i maskernas hvimmel, med nedfällda ögon, liksom fördjupad i klosterliga betraktelser. Ingen tilltalade honom och han tilltalade ej heller nägon, icke ens för att säga: aBroder, vi måste alla dö. Mot morgonen gömde han sig i sin kapuschong och lemnade balen, den siste af alla. Han följde icke mängden, utan inträdde på en afsides liggande restauration. Der lät han gifva sig litet kokt fisk, som han kryddade med olja och salt. Han förtärde sin måltid under den djupaste tystnad, drack ingenting annat än ett glas vatten, betalte sin räkning och gick, troligen för att förrätta morgonbönen i någon kyrka. Förmodligen hade den unge mannen af sin biktfader blifvit ålagd denna penitens. — Vådligt fall, utan skada. I Lyon ramlade nyligen fasaden af ett hus på Rue de Flandre. I första våningen bodde en mor med sitt barn. Den förra, hustru Bureau, var sjuk och sängliggande, när denna händelse tilldrog sig. Midt ibland gruset halkade hon i sin säng ned på gatan, och slapp med några kontusioner undan en död, som syntes oundviklig. Barnet, som befann sig på andra sidan af rummet, skrek och jemrade sig. En grofsmed, vid namn Jean Bosque, klättrade, itrots af den ögonskenliga faran, öfver ruinerna, framträngde ända till barnets säng och bar det oskadadt i dess mors armar. Lyckligtvis har härvid ingen menniska omkommit. I de öfversta våningarna har bjelklaget hållit tillsammans, så att de icke nedstörtat, och man tror sig sålunda kunna rätlda det öfriga af huset. Den ramlade muren hvilade, likt flere andra i trakten, på en klippa af lös stenart, som gifvit efter vid gatans planerande. — En skälms frikännande. En karl vid namn Isaac Roble inställdes en dag i Februari inför mären i Bristol, anklagad för att ha bestulit sin husbonde. Som käranden likväl icke yrkade hans bestraffning, kunde domaren ej eller fälla honom, utan lät honom gå med följande ord: Det är mig rätt obehagligt, att nodgas åter utsläppa i samhället en sådan skurk, som du Jag ville långt helire låta bränmärka dig på axeln med bokstafven R och hålla dig i fängelse under din äterstående lifstid; men jag är nödsakad att försätta digi frihet. Gå derföre din väg, din gamle skälm; du är fri för den här gången.a — Tidsfördrif för en högadlig ungdom. En ryktbar dandy i London, Mester William Jones Burdett hade, jemte flere af sina vänner, gifvit en åkaredräng vid Hay-market, en stackare, i högsta grad vanlottad af naturen, både i andligt och lekamligt hänseende, en stor butelj Gin, lofvande honom 3 shillings, om han kunde tömma, den i en klunk. Det var frågan om ett vad, hvarpå man å