Aftonbladet – 13 mars 1839, sida 2

De fleste af våra läsare — ätminstone här i bufvudstaden — erinra sig utan tvifvel ifrån bekantskapen med Riddarhusets personal under de sednare riksdagarne, den lilla, lifliga gubben, som utgjorde vederbörandes förnämsta stödjepeiare hos Ridderskapet och Adeln, och väckte uppmärksamhet och nöje hos åhörarne genom sin snarfyndighet i ord, sin behagliga taliörhet, men framför allt genom detta i ögonblicket antändliga lynne, hvilket gjorde, alt det blott behöfdes pipa honom med ett par ord, för att när som helst få honom upp på hänken, och en hel ström af vältaliga fraser att flöda öfver hans läppar. — Läsaren torde senast hafva funnit, att vi mena Hr Revisionssekreteraren Friherre Ludvig Johansson Boije. Bemälde Friherre, hvilken, enligt egen uppgift, ständigt haft den olyckan, ett blifva asargad af pressen, så att det är ett riktigt underverk, att han, det oaktadt, i denna stund befinner sig frisk och sund, har sednast tagit illa vid sig öfver de i detta blad under förra veckan införda ganska moderata anmärkningar, som angå den s.k. nya Lagkomittens arbeten, af hvilken komitte Friherren är ledamot. Då meningen med nämnde arbete utan tvifvel bland annat är, att anmärkningar skola få framställas till upplysning, vare sig för allmänheten eller ledamöterna, så hade man nästan förmodat, att Hr Friherren skulle gifva sig tålamod att afvakta, om det ännu icke kommer något mera innan han svarade, i synnerhet som han ännu icke slutat sitt eget arbete. Men för en sådan krutnatur som hang var de!ta omöjligt, och han var derföre genast färdig med ett svar, för hvilket han anhållit