Aftonbladet – 13 mars 1839, sida 2

upptäcka någon jalousie de metier och ett nitiskt, ehuru vanmäktigt bemödande, att uteslänga en person, som på annan än officiel väg hade apparance, att slå under sig en lönande och, som det säges, möjligen till sjelfva chefsplatsen ledande byggnadsaffär; och detta så mycket mer, som de alla fyra sannolikt afvetat, det ritningen ej allenast var redan på förhand godkänd, utan äfven att en del af gjutgodset till tornspiran var under gjutning, eller åtminstone att modellerne dertill voro färdiga, vid tiden för nämnde yttrandens afgifvande. Man hade således kunnat bespara sig den mödan, som skrifternas författande åstadkommit; äfvensom det obehaget, att motsäga H. Exc. Herr Riksmarskalken, som tillika är hedersledamot af Konstakademien; derigenom ock oförsigtigt inträffat, det ifrågavarande Embete nödsakats nog bestämdt påstå, att nämnde Hrr ej visat sig äga tillräcklig smak och kännedom i byggnadskonsten, då Hrr:ne till Kongl. Maj:ts bifall underställt en i Embetets tanka mindre tjenlig ritning. Handlingarna äro följande: Kongl. Öfverintendentsembetets underdåniga memorial; Arkitekten Majoren Gerss embetsmemorial; Arkitekten Enanders derpå teknade mening; Arkitekten, Professoren Nyströms yttrande. Utaf dessa handlingar inhemtas, att den Kongl. Beredningen ej saknat anledning, att hos Kongl. Maj:t afstyrka så väl Kongl. Riksmarskalksembetets byggnadsprojekt, som ritningen till tornet, innan kyrkotaket och grafchoren först hunnit iståndsättas. Då Öfverintendentsembetets utlåtande tyckes vara uppsatt i ändamål att upplysa och verka, finner Ins. likväl en lucka i yttrandet. Det synes, som skulle samma auktoritet, till ytterligare skäl för afstyrkande af tornets vidare påmurning, kunnat andraga, att då af de tre ändamälen med tornbyggnaden: 4:0 till försvar och utkik, 2:o till högre plats för stora klockors uppsättande och ljudets kraftigare meddelande, och 3:0 till märke för nautiskt behof: det första ej här kunnat komma i fråga: det andra redan är uppfyldt genom det gamla stentornet, deri före branden 3 stora klockor haft tillräcklig plats, samt det tredje ändamålet ej heller kan komma under beräkning: så finnes ingen anledning att ytterligare förhöja stentornet, hvars blifvande höjd derjemte kommer att disputera med längden af kyrkan. Man kan nogsamt inse anledningen, hvarföre framlidne Professor Göthe föreslagit den ifrågavarande högre tillökningen på stentornet; den nemligen, att om den genombrutna tackjernsspiran skulle komma att direkte begynna vid den nyligen uppmurade öfverhängande delen, så skulle linorne och loden, som böra drifva verket, blifva utsatta för regn och snö, hvilket ej vore tjenligt. Uti den afbrända tornspiran voro dessa urverkets delar förlagde; men denna spira var intäckt och ej genombruten vidare, än på två ställen högt upp. Sannolikt härrör nu projektet med påmurningen ofvanpå urverksetagen allenast från nämnde omständighet; och orimligheten af samma påmurning såsom onödig, skulle ännu kunna afbjelpas, till vinst för begreppet om det konseqventa i vär tid, om antingen urverksloden inrymdes längre ned, förbi de blifvande tre klockorna, om intet urverk blefve anbragt, eller ock om spiran blefve till denna erforderliga del intäckt. I alla händelser, och då nu motören till samma projekt, framlidne Professor Göthe, upphört att verka och numera ej kan fullfölja sitt opus, synes det icke vara otjenligt, att efierträdarne i befattningen noga eftersinnade och underdånigst hemställde angelägenheten af en förändring uti den fastställda ritningen; äfvensom att urtaflorne ej, emot den fastställda ritningen, få förblifva vid den orätta plats, de nu på tre sidor fått sig ånvisade, enligt hvad en Insändare i Aftonbladet förut trott sig med säkerhet kunna påstå. Ett annat förmenande hafva vi hört yttras, att kostnaden för den delen af tackjernsspiran, som redan sistlidne höst uppsattes, och som skall uppgå till åtminstone 400 skeppund, ingalunda lärer vara af bebofvet påkallad, då den tillärnade påmurningen af tornet skall, i egenskap af foderal, omsluta dessa tackjernsmassor; och att den blifvande synliga delen af spiran, anbragt direkte ofvanpå den skeende tegelpåmurningen, skulle fullcomligt säkert tålt och burit spirans tyngd; förutsatt likväl, att säkra ankarjern blefve nyttjade till pirans befästande uti stentornet. Vi skola ytterligare återkomma till denna byggradsfråga, helst affären är af allmänt intresse och lerjemte dyrbar. BEPRETENTIEIEPSEIT NNE EST TANT Da flasta af våra läsare — åtminstone här i