Aftonbladet – 11 mars 1839, sida 2

satt fingrarne i öronen och blundat. I Sverig har man jemnkat sig fram så godt man kun nat, men smuglingsbrotten, med alla deras o hyggligheter, de stå qvar. Nu förmena vi i medlertid, att tiden kunde vara inne för mensk. lighetens vänner att gripa till verket och ge nom tal och skrift söka hvar i sin min öfvertyga så väl styrelsen som blifvande represen. tater, att smuglingsbrottet är blott en följd aj en felaktig och lastvärd handelsoch finance-lagstiftning, en frukt antingen af förbud emot vissa varors införande i landet eller tryckande tullafgifter. Att detta brott icke framkallas af någon hos menniskan inneboende förnedrande böjelse till det onda, utan att de framkallas af en dåraktig och okunnig lagsliftming! För vår del vilja vi blott som ett genljud från fjerran strand söka med tillämpningen på Sverige återgifva ett och annat af de förnufts skäl, hvilka lyckats göra sig gällande i flere andra länder. Ett förbud emot införandet af en beqvämlighetsvara till Sverige kan icke minska våra landsmäns begär efter samma vara; men en högt uppdrifven tull för en vara ökar begäret alt undgå betala denna tull. Häraf uppkommer sysselsättning för smuglaren. Den risk, för hvilken smuglaren utsätter sig, kan i medeltal beräknas, hvarigenom en smuglingstaxa uppkommer, och så snart tulltaxan i någon hetydlig mån öfverstiger den förra, börjas lurendrejerit. Nu finnes det endast tvenne sätt att förekomma denna tullförsnillning; antingen genom att nedsätta tulltaxan och sålunda minska frestelsen att smugla, eller ock att genom ökad vaksamhet hindra möjligheten dertill. Ehuru det första alternativet synes vara det naturligaste, har man dock alltid valt det sednare cRegeringarne,c säger MCulloch, hafva nästan öfverallt i dylika fall rådfrågat embetsamän inom tullverket om bästa sättet att cåstadkomma tulltaxans noggranna efterlefenad; oaktadt det är tydligt, att egennytata, fördomar och gamla vanor göra sådane apersoner alldeles oskicklige att gifva råd i dessa ämnen. De kunna icke förordna anedsättningen af salu, såsom ett medel att föarekomma smugling och öka tullinkomsterna, cutan att erkänna sin egen oförmögenhet att ahindra denna olagliga trafik; och följden häreaf har blifvit, att i stället för att tillskrifva asmuglingsbegärets tilltagande dess rätta orasak, hafva Tullembetsmännen tillskrifvit det ebrister uti lagstiftningen eller verkställigheten aaf lagarne och hafva derföre alltjemnt föreaslagit nya förordningar och organisationer ianom bevakningen samt ökade straffbestämmelaser för smuglare,. Uti England hafva dessa försök fruktlöst aflupit; och huru mycket mera omöjligt det i Sverge måste vara, att förekomma eller hindra smugling, torde en hvar lätt kunna inse, som kastar en blick på chartan. Dessutom är en smuglare i Sverge, liksom i alla andra länder, ofta snart sagdt lika populär bland folket, som en angifvare ses med hat och misstroende. Orsaken är, att svårlisen någon lag eller författning någonsin skall örmå personer att med afsky behandla den som förskaffar dem begärliga beqvämlighetsvaor elier goda Viner m. m. för godt pris. c Att förebära (säger Smith) något slags beänklighet emot att köpa smuggelgods, emedan nan derigenom kunde uppmuntras till lagbrott, kulle i de fleste länder anses som ett slags pedantisk skenhelighet, hvilken i stället för att rinna efterföljd skulle utmärka en sådan peron såsom den mest föraktlige bland sina granar. Genom detta allmänhetens öfverseende änjes smuglaren vid att) anse sin trafik såom helt oskyldig; och när lagen i hela sin tränghet står öfver honom, är han ofta färdig tt med våld försvara hvad vanan lärt honom nse som sin rättmätiga tillhörighet; och ifrån tt till en början hafva varit mera oförsigtig n brottslig, slutar han ofta med att blifva en Hlend de vildaste öfverträdarne af samhällets Att först genom höga tullafgifter skapa fretelser, hvilka oemotsiåndeligen locka till brott, ch derefter straffa dem, som blifvit af den utagda lockmaten förledde, är lika grymt som rättvist. Ett straff, zom icke står i förhållan.e till förbrytelsen och som icke har folkets ympathier för sig, kan aldrig medföra någon od verkan. Folkets mnaturlisa känslar unnröä