Aftonbladet – 6 mars 1839, sida 2

ighet. Bland dem, som närmare känna ställingar och förhållanden, kan man deremot lätt öreställa sig olika åsigter. Ett sådant talesätt, om det anförda, kan derföre aldrig tänkas fullomligt sannt, men det har, likt så många anIra yttranden, som smaka af absolutism och illhöra devuemanget, den skadliga verkan, att irfda fördomar derigenom näras och begreppen örvirras. Vi vilja dock ej bestrida Rikstidnings-författarens postulat, isynnerhet som vi iro ense med honom derom, att det ej är nåsot tvifvel underkastadt, att vår nuvarande Konung i allmänhet är mycket älskad här i landet, om man än icke anser hvarje tjenstaktig hyllning, hvarje underdånig fras, för att vara något afgörande bevis derpå. cMen när man älskar konungen, skall man äfven akta Grefve Brahe! Inser icke Rikstidningeas författare sjelf, hvilken sottis han här sagt, och hvilken klen tjenst han gjort vederbörande? Skall meningen vara denna: man älskar Konungen för hans visa faderliga regering, Grefve Brahe har mycket inflytande på hans beslut ergo . ... Andra finnas deremot, och bland dem äro vi, som tro oss bäst visa vär lojala tillgifvenhet med att tänka oss Konungens personlighet så mycket som möjligt ätskiljd från Grefve Brahes, och vi äro då visst icke de ende, som hört mången varm beundrare af vår Konung yttra helt andra meningar i afseende på Grefve Brahe, — — —. I Norge har han aldrig kunnat förvärfva någon popularitet. Han angår oss icke, och om man antager, att han i något hänseende velat angå oss, tjenar detta för ingen del att göra honom angenäm för det Norska folket. Men iåt Rikstidningens författare och alla hans vänner, så mycket de behaga, hysa den djupaste aktning för Hr Grefven, ja, låt i Guds namn hvarje Norrman hysa en sådan, dermed är likväl annu icke bevist, att den aktade Grefven gjorde rätt i att ställa sig på en plats, hvartill man ej kan inse, att han hade någon behörighet — quod erat demonstrandum. Af Rikstidningens vidare insinuationer tycker man sig kunna draga den slutföljden, att det är likgiltigt, hvilken plats en Svenk man intar vid den Norska thronen, antingen han innehar något embete eller ej, och härmed kan man låta sig nöja. Vi hafva ej funnit något öfverraskande i Statsministerns plats vid det ofvannämnda tillfället. Han var visserligen på den, hvartill hans embete berättigar honom; men vi upprepa, att det icke gjorde något behagligt intryck på oss att se tvenne så föga populära män, som Statsministern Lövenskjold och Grefve Brahe, på hvar sin sida om throner. Att deri kunde ligga något symboliskt, den tanken ville gerna påtvinga sig oss. Vi funno det ej cbetydelselöst, och derföre omnämnde vi det.n